Trivsam mysteriedeckare

Uppsaliensaren Mohamed Omar fortsätter sin tämligen experimentella väg genom litteraturen i kortromanen ”Professor Frans och den siste Sturen”. Stilistiskt är steget från föregångaren, den Eliot/Lovecraft-inspirerade diktsviten ”Natt öfver Upsala” stort, men sett ur ett vidare perspektiv är alla Hr Omars senare verk del av en tydlig utvecklingskurva: här finns en ovilja att upprepa sig, en lust att pröva nytt, som jag applåderar.

I ”Professor Frans och den siste Sturen” inträffar en stöld i Uppsala Domkyrka, och egyptologen Frans Stenberg och hans Star Wars-fanatiske student Henning kallas in att lösa mysteriet. Boken är den andra installationen i Mohamed Omars serie om professor Frans.

Det är en lättsam och trevlig berättelse, fylld med upsaliensisk studentikosa för den som är lagd åt det hållet, och med gott om akademiskt färgad humor. Mysteriet är inte särdeles komplicerat, men det är ändå lite intressant, och man lär sig lite historia på köpet. Här finns en skäppa logisk slutledning, lite gotiskt mörker och den på många sätt sympatiske professor Frans. Studenten Henning har jag svårare för, dels för att jag aldrig lyckades identifiera mig med studentlivet, dels för att han inte är en lika väl utvecklad figur som professorn; Hennings Star Wars-nörderi skulle kunna ta mycket tydligare former, nu begränsas det i princip till associationer.

Boken är sparsmakat illustrerad av Olov Redmalm och det är här jag framför allt reagerar, men det beror, vill jag poängtera, på att jag är jag. När illustrationer är realistiska anser jag att de också ska vara det, det vill säga: utger de sig för att avbilda det som sker ska de också göra det. Redmalms bilder är snygga, och det är roligt att skrocka åt likheten mellan professor Frans och författaren själv, men när det står att professorn bär slängkappa så kanske han ska göra det också. Min främsta invändning, som svärdentusiast, är dock duellen: i texten sägs duellanterna kämpa med en värjkäpp respektive en sabel; på bilden använder båda något som närmast ser ut som moderna sportfäktningsvärjor. Jag och illustratören Malin Forsman kämpar hårt för att få bild och text att tala samma språk i barnböckerna om krokodilen Emma, och då sticker det i ögonen när man så fullkomligt struntar i det. Lite synd är det också att sättningen har hamnat en sida snett, så att förstasidan hamnar till vänster, men sådana konventioner måste man ju också kunna bryta mot.

”Professor Frans och den siste Sturen” är en alldeles utmärkt underhållare. Till det kommer Mohamed Omars stora bildning; det är en text kryddad med lärda glimtar. Jag hade gärna sett mer fördjupning (här finns en teaser i form av en diskussion om tolerans), men i övrigt får också detta steg i författarens utveckling tummen upp.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Uncategorized and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s