I serieboken ”Professor Frans: Necronomicon i Upsala” fortsätter Mohamed Omar att utveckla sin egen vision av lärdomsstaden i skuggan av Högarna. Man kan naturligtvis välja att kalla det en ”illustrerad roman”, men eftersom begreppet serie för mig alltid haft en positiv klang (tills jag stötte på de oändliga fantasyserierna och de inte kortare HBO-dito) håller jag mig till det ordet.

”Necronomicon i Upsala” är därmed också ett steg framåt i Omars konstnärliga projekt: professor Frans har hittills materialiserats i novellform, kortromanform och nu alltså i serieform. Det demonstrerar en kreativitet och experimentlusta som är välbehövlig i all litteratur, men kanske framför allt i genrelitteraturen, där formexperiment tenderar att lysa med sin frånvaro. I Neil Gaimans efterföljd väljer Omar också att byta samarbetspartner (säkerligen delvis ett resultat av formvalet) mellan sina böcker; i ”Necronomicon i Upsala” är det tecknaren Rickard Fornstedt som för tuschpennan, med gott resultat.

Handlingen knyter tydligt an till ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, den första novellen om professor Frans: en galning på Ulleråkers mentalsjukhus har börjat bete sig extra märkligt och Frans kallas in för att försöka få klarhet i vad de egyptiska figurer hon ritar på cellväggarna betyder. Långsamt går det upp för professorn att en urgammal egyptisk kult håller på att etablera sig med hjälp av det exemplar av Necronomicon som förvaras på Carolina Rediviva. Spåret hakar i gamla akademiska nazister och urflippade ufologer på vägen till det spännande och öppna slutet.

Mohamed Omar är trogen sina populärkulturella referenser och han berättar en klassisk, underhållande historia. Vissa förkunskaper om svenska nazisympatisörer och lovecraftianska artefakter underlättar förståelsen, men boken går utmärkt att läsa även utan dessa. Som vanligt i Hr Omars verk får vi också en rejäl skopa lärdom och många humoristiska blinkningar.

Jag rekommenderar den här boken till alla som fastnat i Lovecrafts nät, som uppskattar Mohamed Omars fez-prydde egyptolog eller som söker efter en experimentell röst i svensk litteratur. Omar gör saker som få andra skulle våga. Kanske tycker han att han inte har något att förlora, kanske är han hjärtligt trött på alla klichéer och rigida konventioner. Eller så drivs han ”bara” av en obändig skaparglädje. Oavsett vilket efterlyser jag fler sådana här röster, människor som vågar gå sin väg, vågar skita i marknadens förväntningar och istället sätter sitt alldeles egna avtryck i konsthistorien. Framtiden avgör vad det får för betydelse, men här och nu är det värt mycket.