The Handmaid’s Haveri

Nu när vi, efter viss vånda, har arbetat oss igenom säsong tre av den globalt hyllade tv-serien ”The Handmaid’s Tale”, känns det som att det är dags att säga något. Serien är nämligen ett paradexempel på mycket som jag avskyr med det moderna berättandet.

Hela säsongen är tom. Relationerna upprepas, händelser dras ut i det absurda, allt för att ge tittarna mer av det de redan har sett, och därmed antas älska. Tomheten arbetar sig fram mot det bedrövliga slutet, där alla klutar sätts till för att få så många cliff hangers som möjligt inför en fjärde (förhoppningsvis sista) säsong. Vem går på det här? Många, massor, drivor.

Sista avsnittet är tänkt att vara ett crescendo, men landar i effektsökeri och rena dumheter. Det dräller av barn som ska räddas, som gråter, som ställer patetiska frågor: ”Is this the place where I can wear what I want?” De tungt beväpnad väktarna lämnar sina trygga pansarfordon för att förfölja en ensam handmaid, till synes obekymrade över att det antagligen är en fälla eftersom det en minut tidigare fanns ett dussin fiender i faggorna. De rapporterar att kalabaliken var ett falsklarm och blir sedan omedelbart ihjälskjutna av huvudpersonen i ett försök att gestalta hur hård hon tvingats bli av sitt liv. Att någon skjuter efter att ha rapporterat ”faran över” torde höja på ögonbrynen bland befälen i den förstärkning väktarna kallat på, men som praktiskt nog aldrig dyker upp. Varför skulle förstärkningen komma? Ingen har ju blivit misstänksam efter att en handmaid drogat sitt herrskap och sedan gripits … , eller?

Serena Joy, fru till Fred Waterford, har fått någon form av åtalsimmunitet efter att ha samarbetat med den kanadensiska regeringen, men i slutet grips hon ändå, givetvis just när hon sitter med ”sitt” (alltså huvudpersonen Junes) barn. June själv blir illa skjuten efter att hon äntligen kommit på att hon har en pistol och använt den. Hon bärs av sina olyckssystrar genom en helt väktarfri skog. Jag menar: varför skulle någon få för sig att leta efter den där väktaren som deklarerade ”faran över” och sedan försvann? ”Nej, vi väntar med det till nästa vecka, nu ska vi fika!”

Det är billigt effektsökeri och helt enkelt riktigt slött och dåligt. Och fansen älskar det.

Det är så tydligt att det moderna berättandet följer formler, helt utan att lita på tittaren/läsaren. Man bjuder på godis man vet att folk gillar och därmed nöjer man sig. Det är, bokstavligt talat, bedrövligt att se.

Om cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
Detta inlägg publicerades i Tankar om text/Thoughts on text och märktes , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s