Varifrån kommer hatet? Och varför klarar samhället inte av att hantera det? De två frågorna ligger till grund för reportageboken ”Gryningspyromanen. En berättelse om hämnd”, av David Widlund, Monica Walldén och David Wikdahl, som nu kommer i en ny, utökad upplaga, lagom till att den också ska bli tv-serie. Gryningspyromanen kallas den mordbrännare som härjat södra Sverige, framför allt Skåne, i många år.

Det är en märklig historia som berättas, om en pojke som blir misshandlad hemma och mobbad i skolan, och som inte får den hjälp han behöver, eller snarare: den hjälp han har rätt till. Ordvalet är helt avgörande, för där de flesta människor i samma situation hade tappat tilltron till samhället och i görligaste mån undvikit Myndighetssverige, kanske på sin höjd skattefuskat lite, antar Gryningspyromanen samhällets utmaning. För honom är det ”FULLT KRIG”. Längs vägen kolliderar han med myndigheterna gång på gång, och varje tillfälle spär på hans hat.

Det mest intressanta med boken är situationens komplexitet. Självklart är det fel att tända eld på byggnader, särskilt om det finns människor i dem. Samtidigt är det tydligt att samhällsmaskinen, den som är inrättad för att skapa trygghet och struktur, inte har fungerat i det här fallet. Det första såret är det djupaste, när Gryningspyromanen i sin ungdom inte får hjälp föds hatet och hämndbegäret, men gemenskapens misslyckande slutar inte där. Byråkrati, revirtänkande, ovilja att ta ansvar/riskera något – allt leder fel, framför allt när han släpps efter ett långt fängelsestraff 2016 och inledningsvis inte ens har någonstans att sova, trots att det åligger samhället att bistå människor i den situationen. De flesta av oss skulle som sagt ha slickat såren och tjurat, men den typen av underkastelse är inte per definiton sundare, eftersom den inte tvingar fram förbättringar. Man känner ett samhälle åtminstone delvis på hur det behandlar sina brottslingar.

Början och slutet av boken känns viktigast. I början ser vi den framtida Gryningspyromanen formas, och i slutet teoretiseras skeendet i form av gärningsmannaprofiler och utredningsmetoder. Den stora textmassan i mitten lider däremot av rättsreportagets evig dilemma: det är långt och stundtals onödigt detaljerat. Mängder av bränder redovisas, vilket i och för sig är rimligt, men kanske kan man istället fokusera på några särskilt viktiga eller belysande fall och sedan gå in i detalj i ett appendix?

Särskilt tungt blir det eftersom språket inte alltid underlättar läsningen; det finns gott om upprepningar och rena språk- och korrfel som ställer till det. Boken hade förtjänat ett bättre redaktörsarbete.

En problematisk aspekt är också att författarna inte har fått tala med Gryningspyromanen, vilket de är tydliga med. Han uttalar sig sällan i media, men har vid minst ett tillfälle visat att han ogillar hur han framställs i bokens tidigare upplaga. Han är, trots sina kriminella handlingar, också uppenbarligen en sårbar människa, vilket medför vissa etiska problem. Det finns ett stort allmänintresse och de fällande domarna gör honom i en mening till en offentlig person, men samtidigt är det alltid svårt att veta vad man får när man läser om hur andra människor ser på någon, utan att dennes egna ord får tjäna som motvikt.

Ett märkligt människoöde och många intressanta frågor gör dock ”Gryningspyromanen” till en bok värd att både läsa och diskutera.