En bra berättelse som drunknar i språket

I Isabelle Törnqvists ”Fågeln” möter vi Svala, en föräldralös flicka som bor med sin farfar en bit utanför landet Shabalas huvudstad. Hennes föräldrar uppges ha stupat i ett till synes evigt krig; det är till och med så illa att det anses onormalt att ha båda sina föräldrar i livet, något som gör att hennes vän Ahren blir mobbad som ”föräldrabarn”. Att föda barn och dö för fosterlandet är det högsta idealet. Vid sidan av sin farfar och Ahren har Svala också en vän i form av en mystisk fågel som bor i en skog inte långt från hennes hem. Genom fågeln har hon förstått att hon tillhör en märklig ätt som har alldeles särskilda förmågor: hon har kontakt med den mystiska kraften Enigma.

Trots att de från början är närmast ovänner dras Svala och Ahren till varandra i kampen för att få slut på det förtärande kriget. Ingenting går som det är tänkt, förstås, och ingen verkar vara den de utger sig för att vara. Slutkapitlen utgör bokens höjdpunkt, med sin starka koncentration och intensitet.

”Fågeln” är till upplägget en ganska typisk young adult fantasy-roman. Här finns ungdomar som är lite utanför och har tillgång till något slags magi; här finns en oförstående vuxenvärld och sadistiska mobbare; här finns väsen och storslagna uppdrag. Världsbygget antyder att det kanske rör sig om vår värld i framtiden, där vår tid har blivit ett mytiskt och fruktat förflutet. Miljöerna andas urban fantasy med inslag av steam punk i en salig blandning av högteknologi och hantverk, luftskepp och rustningar.

Isabelle Törnqvist har förverkligat något de flesta bara drömmer om: att faktiskt skriva färdigt och publicera en bok i unga år, och detta är gott nog. Hon berättar en bra historia med många både spännande och intressanta vändningar. Tyvärr räcker det inte hela vägen.

Problemet är dessvärre språket: det är en orgie i anglicismer, både på ord- och meningsbyggnadsnivå. Ofta går det att översätta meningarna ordagrant till engelska. Världsbygget är det inget större fel på, även om det spretar lite ibland, liksom intrigen, som stundtals segar ner sig i utdragna scener och upprepningar, men språket gör texten tungläst och tenderar att dränka det som faktiskt är bra. Det behövs en rejäl uppryckning till nästa del.

Min kritik på den här punkten riktar sig dock inte främst mot Isabelle Törnqvist utan mot förlaget, som har försummat sitt redaktörsskap. Hur har de tänkt? Att det är ett ungdomligt uttryck som talar samma språk som sin målgrupp? Eller har de bara varit lata? Eller snåla? Eller är det den vanliga styvmoderliga behandlingen av fantasy? Det här är en spännande berättelse som passar väl in i sin genre – varför har den inte fått den genomgång den förtjänar? Med beslutsamma strykningar och en konsekvent språkgranskning hade det blivit en koncentrerad och driven äventyrsberättelse, vilket jag hoppas att nästa del blir. Kanske blir det helt upp till Isabelle Törnqvist att genomföra den förbättringen, men det är jag säker på att hon klarar, för både idéerna och arbetsmoralen verkar finnas.

Om cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
Det här inlägget postades i Recensioner/Reviews och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s