Hur fasen använder man ”vare sig” och ”varken”?

Det är två mycket gamla uttryck, ”vare sig” är belagt sedan 1500-talet och ”varken” ända sedan slutet av 1200-talet, enligt Svensk ordbok. Och precis som på många andra områden håller regelverket på att mjukas upp i det här fallet. Långsamt håller uttrycken på att bli ömsesidigt utbytbara.

Båda uttrycken används när två företeelser samtidigt avfärdas som möjligheter. ”Det var varken gott eller äckligt”, om något som inte smakar någonting. ”Ingen, vare sig polis eller åklagare, vill svara på frågor”, när det är riktigt kämpigt att ta reda på vad som hänt.

Centralt för användningen är placeringen av negationen. I ”varken” är negationen inbyggd, medan den behöver läggas till i samband med ”vare sig”

”Ni kommer att läsa mig, vare sig ni vill eller inte.”

”Jag kommer varken att läsa boken eller se filmen.”

”Jag såg varken gröna eller blå bilar.”

”Jag såg inga bilar, vare sig gröna eller blå.”

Exemplen ovan visar var negationen är placerad, och därmed hur uttrycken huvudsakligen bör användas. I dag börjar som sagt reglerna luckras upp, men eftersom det blir så fasligt fult tänker jag inte ge något sådant exempel.

”Vare sig” kan dock även användas helt utan negation, t ex i Svenska skrivregler, där det står: ”Uppgift om ort och datum och inledande och avslutande hälsningsfras är fasta delar i brev, vare sig de skrivs för hand eller skrivs på dator i ett malldokument.” I detta fall är det därmed självklart att inte använda ”varken”, eftersom meningen inte behöver en negation, vilket ett ”varken” skulle tillföra.

Man bör alltså fråga sig:

Finns det en negation?

Bör det finnas en negation?

Var ska en negation placeras?