En flicka som avviker från normen inser plötsligt att hon inte bara ser annorlunda ut, utan också är det. Hon tillhör en annan art och när en mognadsritual hotar att avslöja vem hon är tvingas hon fly, med identitetsfrågorna gnagande som korpar på själen. Men makterna ger sig inte så lätt och hon dras in i en kamp för att rädda världen från ett övernaturligt hot.
Flickan heter Hirka och saknar svans i en värld där alla har svans. Hon är, visar det sig, ett odinsbarn, i Siri Pettersens fantasyroman med samma namn, ett menskr (människa) i en värld av ättlingar. Världen heter Ym. Ättlingar har en särskild kontakt med sin omvärld genom något som kallas ”Kraften”. Hirka, som kom till Ym via en magisk portal som spädbarn, saknar den förmågan, men i gengäld kan hon känna Kraften hos andra, vilket är ovanligt. När Riten närmar sig tvingas hon alltså fly, men på olika vägar kommer hon ändå att genomföra Riten och därmed att dras in i maktkampen kring det härskande Rådet. Samtidigt visar det sig att det har kommit andra, betydligt farligare varelser genom portalerna och att hela Ym är hotat. Kampen mot den förtärande ondskan kan börja.
Jag läser och upptäcker att jag inte förstår. Inte handlingen, den är mycket enkel, det är Buffy-mallen applicerad i en Tolkien-dito med ett kryddmått av Narnia. Nej, det är vurmen jag inte förstår. Hyllningarna och prisningarna. Det här är, i mina ögon, tämligen ordinär postrollspelsfantasy. Och även om Odinsbarn på det hela taget är väl genomarbetad hade redaktören behövt vässa sin rödpenna en gång till. Upprepningarna är många, både enstaka ord och hela informationsbitar. Som om läsaren inte begriper, inte noterar. Ett exempel: efter att under många sidor ha följt Hirka och hennes vän Rimes vedermödesbeströdda färd genom bergsmassivet Blindból informeras läsaren: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre. Dalarna var djupa och skogen tät. Det tog timmar att ta sig runt var och en av de ruvande stenstoderna. Och nerifrån skogen såg de alla likadana ut, tills man började tro att man gick i cirklar eller hade förlorat förståndet.” Jag hade önskat mig följande variant: ”Blindból såg lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre.” Eller rentav: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån.” Eller varför inte en replik: ”Det ser så lätt ut härifrån.” Resten är upprepning, men det är uppenbarligen standard i post-rollspelsfantasyn.
Språkligt sett är det alltså för långt, om ni inte fattat det. Men det är också för kort. För korta meningar. Men det är också vanligt i modern underhållningslitteratur. Jag tror det handlar om tempo. Det känns som om det går fortare. Om meningarna är korta. Och det bli lättare. Lättare att läsa. Lättare att ta till sig. Så att man slipper upprepa sig. I slutet kombineras ordrikedomen och de korta meningarna till en mycket olycklig sörja som jag faktiskt tyckte var jobbig att ta mig igenom. Jämförelsevis är bokens första halva betydligt bättre, kanske för att tempot är lägre.
Ibland undrar jag också över romanvärldens konsekvens. En Skugga, en elitsoldat med nästan övernaturliga förmågor, sägs i ett stycke vara så stark att det inte gör någon skillnad hur många män man skickar efter honom, för att i nästa konfrontera åtta otränade personer med dåliga vapen som ”kanske” skulle kunna besegra honom. Men särskilt en scen får mig att rynka pannan. Hirka tränas att slåss och har, av naturliga skäl, inledande problem med teknik och balans, varpå hennes instruktör konstaterar att de måste arbeta mer med balansen, eftersom hon saknar svans. Problemet är att Hirka aldrig har haft svans, alltså behöver hon den inte. Dessutom, inser jag i det ögonblicket, borde ju förekomsten av en svans påverka hur ättlingarna rör sig. Sannolikheten för att de ska ha samma rörelsemönster som människor (utan svans) är, vill jag påstå, noll. Hur döljer man då att någon aldrig har haft svans, vilket Hirkas adoptivfar lyckas med? Det naturliga urvalet har skapat två olika rörelsemönster och det är ingenting man bara ”tränar” bort.
Odinsbarn bärs också av en estetik, den moderna fantasyfilmens. Bokens magi, ”Kraften”, används oftast för att göra spektakulära saker med starka visuella effekter. Det hoppas från omöjliga höjder och landas stridsberett à la Underworld; det tas enorma språng mellan byggnader à la Matrix. Korpar sluter sig kring Rime så att han blir som en svart pelare av virvlande vingar. Det är visuellt slående, som gjort för en filmatisering i fyra delar (den sista boken kommer givetvis att delas upp i två filmer).
Det är helt enkelt ungefär som man väntar sig. Och det är så folk vill ha det.
Är det bra? Det är ok. Och det är där jag helt enkelt slutar hänga med, för hyllningskören dånar som crescendot i Beethovens nia, det enda som uteblir är min ståpäls, för jag har läst eller sett det här så många gånger förr. På vilket sätt är detta nytt? På vilket sätt är det så fantastiskt? Till och med Nemi tycker att det är fantastiskt (Nemi läser Odinsbarn) ! Man kan hävda att blandningen av mallarna (den Buffyska, den Tolkienska och den Narniska) är något nytt, och om man, som jag, har snokat lite i vad som händer i uppföljaren Råta (norska för röta) är det onekligen glädjande att se att Pettersen vågar språnget på ett sätt, men lite dystert att hon gör det med de gamla vanliga fantasyaktörerna. Det här är en alldeles läsvärd bok, underhållande men inte fantastisk. Ibland önskar jag att recensenter och andra kunde hålla på överorden, men jag antar att hyllningskören bottnar i en längtan efter att någon gång själv få bevittna när det där STORA konstverket uppstår eller den BANBRYTANDE upptäckten äger rum.
Köp Odinsbarn på Bokus, eller Adlibris.
Bokbocken 