Bokbocken är publiceringspilsk. Frustande av frustration har han slutligen beslutat att förlagen aldrig kommer att hjälpa honom och istället valt att själv publicera sig.
Bocken haussar sig själv
Min stil är ett oanständigt förhållande mellan svensk diskbänksrealism och Tolkienskt svärdskrammel. Jag kallar det ”high diskbänksfantasy”.
Jag har skrivit sen jag var åtta, med ett tragiskt avbrott under uppgivenhetens fana i början av seklet. Prövade med jobbfokus, dra in deg, bli vuxen (även om jag aldrig klippte mig). Det gick rakt in i väggen och vidare ut på andra sidan längs skrivarvägen.
En gång i tiden försökte jag lära mig skriva av andra, en skrivarkurs, men såhär i efterhand… Tja, de flesta som går de där kurserna verkar debutera med ”145 sidor sparsmakad barndomsskildring”, för att stjäla från Martina Lowden. Å andra sidan debuterar de ju. Inte min grej. För formelartat. Min idé är att god litteratur aldrig följer mallar.
Men kursen gav mig en publicering, två noveller – Svartöga och Holmen – i skrivarklassens antologi … eller tvärtom, och några av klasskamraterna är fortfarande mina vänner. Pluskontot dominerar därmed.
Min första publicering var den korta radiopjäsen Den anvisade platsen i Skriv så spelar vi i P3 för en herrans massa år sen (textversion här). Det var som att släppa en bomb i hjärnan. Jag trippade på mitt ego i flera veckor.
Christian Gripenvik
Bokbocken 