Ett problem som jag ofta springer på när jag språkgranskar en text, men även ibland när jag korrekturläser, vilket inte borde hända eftersom någon annan då redan har granskat texten, är de onödiga småorden. Det har sagts många gånger, men förtjänar att sägas igen: ta bort småorden! De onödiga alltså.
Jag menar: i formuleringen ”jag sprang så snabbt jag kunde” är ”så” nödvändigt, det svarar på frågan ”hur sprang du?”. Däremot: ”när jag kom hem så snubblade jag på tröskeln”. Helt onödigt med ett ”så”. Det tillför ingenting. Om någon frågar: ”Hur snubblade du på tröskeln?” och man demonstrerar det, då kan man säga ”Så snubblade jag på tröskeln”. Men nu börjar det bli långsökt.
Småord som ”så” måste bort när det inte tillför något. I en dialog kan de absolut fylla en funktion eftersom förekomsten av dem säger något om hur en person pratar och därmed något om vem hen är. Detsamma gäller uttryck som ”liksom”, ”ba”, ”typ” och så vidare. I normalfallet ska de helt enkelt bara bort.
Normalfallet ja. Det är fullt möjligt att krydda sin text med liknande utfyllnadsord, som trots allt är regel i talspråk, och få det att fungera. Det som krävs är att man har gjort ett medvetet val, det vill säga att uttrycken återkommer på ett konsekvent sätt som signalerar att det finns ett skäl till att författaren har valt att skriva dem. Då blir det tvärtom konst av det, eftersom man gör ett medvetet stilval som man konsekvent genomför.
I de allra flesta fall handlar det om dassig redigering. Att en författare under arbetet med en roman på 300 sidor råkar droppa några sketna småord är fullt begripligt. Till och med att några finns kvar i den fjärde versionen. Som författare blir man blind för texten och kommer kanske inte ens att tänka på att man läser orden. Som redaktör däremot …
En redaktör möter texten för första gången och kommer att se aspekter och skavanker som författaren antagligen inte har en chans att upptäcka. Det är redaktören som är portvakten som ska sålla de bra orden (till höger) från de dåliga (till vänster). Det är en grannlaga uppgift som det faktiskt inte går att ta på för stort allvar.
Det är redaktörens uppgift att avkoda texten för att se vad som är konsekvent och riktigt inom dess ram. Varje bok förtjänar den respekten och när det arbetet inte har gjorts ordentligt säger det något om utgivarens tankar om boken.
Bokbocken 