En bra berättelse som drunknar i språket

I Isabelle Törnqvists ”Fågeln” möter vi Svala, en föräldralös flicka som bor med sin farfar en bit utanför landet Shabalas huvudstad. Hennes föräldrar uppges ha stupat i ett till synes evigt krig; det är till och med så illa att det anses onormalt att ha båda sina föräldrar i livet, något som gör att hennes vän Ahren blir mobbad som ”föräldrabarn”. Att föda barn och dö för fosterlandet är det högsta idealet. Vid sidan av sin farfar och Ahren har Svala också en vän i form av en mystisk fågel som bor i en skog inte långt från hennes hem. Genom fågeln har hon förstått att hon tillhör en märklig ätt som har alldeles särskilda förmågor: hon har kontakt med den mystiska kraften Enigma.

Trots att de från början är närmast ovänner dras Svala och Ahren till varandra i kampen för att få slut på det förtärande kriget. Ingenting går som det är tänkt, förstås, och ingen verkar vara den de utger sig för att vara. Slutkapitlen utgör bokens höjdpunkt, med sin starka koncentration och intensitet.

”Fågeln” är till upplägget en ganska typisk young adult fantasy-roman. Här finns ungdomar som är lite utanför och har tillgång till något slags magi; här finns en oförstående vuxenvärld och sadistiska mobbare; här finns väsen och storslagna uppdrag. Världsbygget antyder att det kanske rör sig om vår värld i framtiden, där vår tid har blivit ett mytiskt och fruktat förflutet. Miljöerna andas urban fantasy med inslag av steam punk i en salig blandning av högteknologi och hantverk, luftskepp och rustningar.

Isabelle Törnqvist har förverkligat något de flesta bara drömmer om: att faktiskt skriva färdigt och publicera en bok i unga år, och detta är gott nog. Hon berättar en bra historia med många både spännande och intressanta vändningar. Tyvärr räcker det inte hela vägen.

Problemet är dessvärre språket: det är en orgie i anglicismer, både på ord- och meningsbyggnadsnivå. Ofta går det att översätta meningarna ordagrant till engelska. Världsbygget är det inget större fel på, även om det spretar lite ibland, liksom intrigen, som stundtals segar ner sig i utdragna scener och upprepningar, men språket gör texten tungläst och tenderar att dränka det som faktiskt är bra. Det behövs en rejäl uppryckning till nästa del.

Min kritik på den här punkten riktar sig dock inte främst mot Isabelle Törnqvist utan mot förlaget, som har försummat sitt redaktörsskap. Hur har de tänkt? Att det är ett ungdomligt uttryck som talar samma språk som sin målgrupp? Eller har de bara varit lata? Eller snåla? Eller är det den vanliga styvmoderliga behandlingen av fantasy? Det här är en spännande berättelse som passar väl in i sin genre – varför har den inte fått den genomgång den förtjänar? Med beslutsamma strykningar och en konsekvent språkgranskning hade det blivit en koncentrerad och driven äventyrsberättelse, vilket jag hoppas att nästa del blir. Kanske blir det helt upp till Isabelle Törnqvist att genomföra den förbättringen, men det är jag säker på att hon klarar, för både idéerna och arbetsmoralen verkar finnas.

Publicerat i Recensioner/Reviews | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Utmanande om svårartad konflikt

Varifrån kommer hatet? Och varför klarar samhället inte av att hantera det? De två frågorna ligger till grund för reportageboken ”Gryningspyromanen. En berättelse om hämnd”, av David Widlund, Monica Walldén och David Wikdahl, som nu kommer i en ny, utökad upplaga, lagom till att den också ska bli tv-serie. Gryningspyromanen kallas den mordbrännare som härjat södra Sverige, framför allt Skåne, i många år.

Det är en märklig historia som berättas, om en pojke som blir misshandlad hemma och mobbad i skolan, och som inte får den hjälp han behöver, eller snarare: den hjälp han har rätt till. Ordvalet är helt avgörande, för där de flesta människor i samma situation hade tappat tilltron till samhället och i görligaste mån undvikit Myndighetssverige, kanske på sin höjd skattefuskat lite, antar Gryningspyromanen samhällets utmaning. För honom är det ”FULLT KRIG”. Längs vägen kolliderar han med myndigheterna gång på gång, och varje tillfälle spär på hans hat.

Det mest intressanta med boken är situationens komplexitet. Självklart är det fel att tända eld på byggnader, särskilt om det finns människor i dem. Samtidigt är det tydligt att samhällsmaskinen, den som är inrättad för att skapa trygghet och struktur, inte har fungerat i det här fallet. Det första såret är det djupaste, när Gryningspyromanen i sin ungdom inte får hjälp föds hatet och hämndbegäret, men gemenskapens misslyckande slutar inte där. Byråkrati, revirtänkande, ovilja att ta ansvar/riskera något – allt leder fel, framför allt när han släpps efter ett långt fängelsestraff 2016 och inledningsvis inte ens har någonstans att sova, trots att det åligger samhället att bistå människor i den situationen. De flesta av oss skulle som sagt ha slickat såren och tjurat, men den typen av underkastelse är inte per definiton sundare, eftersom den inte tvingar fram förbättringar. Man känner ett samhälle åtminstone delvis på hur det behandlar sina brottslingar.

Början och slutet av boken känns viktigast. I början ser vi den framtida Gryningspyromanen formas, och i slutet teoretiseras skeendet i form av gärningsmannaprofiler och utredningsmetoder. Den stora textmassan i mitten lider däremot av rättsreportagets evig dilemma: det är långt och stundtals onödigt detaljerat. Mängder av bränder redovisas, vilket i och för sig är rimligt, men kanske kan man istället fokusera på några särskilt viktiga eller belysande fall och sedan gå in i detalj i ett appendix?

Särskilt tungt blir det eftersom språket inte alltid underlättar läsningen; det finns gott om upprepningar och rena språk- och korrfel som ställer till det. Boken hade förtjänat ett bättre redaktörsarbete.

En problematisk aspekt är också att författarna inte har fått tala med Gryningspyromanen, vilket de är tydliga med. Han uttalar sig sällan i media, men har vid minst ett tillfälle visat att han ogillar hur han framställs i bokens tidigare upplaga. Han är, trots sina kriminella handlingar, också uppenbarligen en sårbar människa, vilket medför vissa etiska problem. Det finns ett stort allmänintresse och de fällande domarna gör honom i en mening till en offentlig person, men samtidigt är det alltid svårt att veta vad man får när man läser om hur andra människor ser på någon, utan att dennes egna ord får tjäna som motvikt.

Ett märkligt människoöde och många intressanta frågor gör dock ”Gryningspyromanen” till en bok värd att både läsa och diskutera.

Publicerat i Recensioner/Reviews | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

The Handmaid’s Haveri

Nu när vi, efter viss vånda, har arbetat oss igenom säsong tre av den globalt hyllade tv-serien ”The Handmaid’s Tale”, känns det som att det är dags att säga något. Serien är nämligen ett paradexempel på mycket som jag avskyr med det moderna berättandet.

Hela säsongen är tom. Relationerna upprepas, händelser dras ut i det absurda, allt för att ge tittarna mer av det de redan har sett, och därmed antas älska. Tomheten arbetar sig fram mot det bedrövliga slutet, där alla klutar sätts till för att få så många cliff hangers som möjligt inför en fjärde (förhoppningsvis sista) säsong. Vem går på det här? Många, massor, drivor.

Sista avsnittet är tänkt att vara ett crescendo, men landar i effektsökeri och rena dumheter. Det dräller av barn som ska räddas, som gråter, som ställer patetiska frågor: ”Is this the place where I can wear what I want?” De tungt beväpnad väktarna lämnar sina trygga pansarfordon för att förfölja en ensam handmaid, till synes obekymrade över att det antagligen är en fälla eftersom det en minut tidigare fanns ett dussin fiender i faggorna. De rapporterar att kalabaliken var ett falsklarm och blir sedan omedelbart ihjälskjutna av huvudpersonen i ett försök att gestalta hur hård hon tvingats bli av sitt liv. Att någon skjuter efter att ha rapporterat ”faran över” torde höja på ögonbrynen bland befälen i den förstärkning väktarna kallat på, men som praktiskt nog aldrig dyker upp. Varför skulle förstärkningen komma? Ingen har ju blivit misstänksam efter att en handmaid drogat sitt herrskap och sedan gripits … , eller?

Serena Joy, fru till Fred Waterford, har fått någon form av åtalsimmunitet efter att ha samarbetat med den kanadensiska regeringen, men i slutet grips hon ändå, givetvis just när hon sitter med ”sitt” (alltså huvudpersonen Junes) barn. June själv blir illa skjuten efter att hon äntligen kommit på att hon har en pistol och använt den. Hon bärs av sina olyckssystrar genom en helt väktarfri skog. Jag menar: varför skulle någon få för sig att leta efter den där väktaren som deklarerade ”faran över” och sedan försvann? ”Nej, vi väntar med det till nästa vecka, nu ska vi fika!”

Det är billigt effektsökeri och helt enkelt riktigt slött och dåligt. Och fansen älskar det.

Det är så tydligt att det moderna berättandet följer formler, helt utan att lita på tittaren/läsaren. Man bjuder på godis man vet att folk gillar och därmed nöjer man sig. Det är, bokstavligt talat, bedrövligt att se.

Publicerat i Tankar om text/Thoughts on text | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Emmas äventyr fortsätter – äntligen

Efter lång tystnad är bloggen tillfälligt vaken igen, för att förkunna Emmas ankomst! Närmare bestämt del 2: Skriet från skogen, där vi får följa krokodilen Emmas vidare färd mot slottet i fjärran.

Publicerat i Nästa försök/The next try | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kejsaren har för lite kläder

En flicka som avviker från normen inser plötsligt att hon inte bara ser annorlunda ut, utan också är det. Hon tillhör en annan art och när en mognadsritual hotar att avslöja vem hon är tvingas hon fly, med identitetsfrågorna gnagande som korpar på själen. Men makterna ger sig inte så lätt och hon dras in i en kamp för att rädda världen från ett övernaturligt hot.

Flickan heter Hirka och saknar svans i en värld där alla har svans. Hon är, visar det sig, ett odinsbarn, i Siri Pettersens fantasyroman med samma namn, ett menskr (människa) i en värld av ättlingar. Världen heter Ym. Ättlingar har en särskild kontakt med sin omvärld genom något som kallas ”Kraften”. Hirka, som kom till Ym via en magisk portal som spädbarn, saknar den förmågan, men i gengäld kan hon känna Kraften hos andra, vilket är ovanligt. När Riten närmar sig tvingas hon alltså fly, men på olika vägar kommer hon ändå att genomföra Riten och därmed att dras in i maktkampen kring det härskande Rådet. Samtidigt visar det sig att det har kommit andra, betydligt farligare varelser genom portalerna och att hela Ym är hotat. Kampen mot den förtärande ondskan kan börja.

Jag läser och upptäcker att jag inte förstår. Inte handlingen, den är mycket enkel, det är Buffy-mallen applicerad i en Tolkien-dito med ett kryddmått av Narnia. Nej, det är vurmen jag inte förstår. Hyllningarna och prisningarna. Det här är, i mina ögon, tämligen ordinär postrollspelsfantasy. Och även om Odinsbarn på det hela taget är väl genomarbetad hade redaktören behövt vässa sin rödpenna en gång till. Upprepningarna är många, både enstaka ord och hela informationsbitar. Som om läsaren inte begriper, inte noterar. Ett exempel: efter att under många sidor ha följt Hirka och hennes vän Rimes vedermödesbeströdda färd genom bergsmassivet Blindból informeras läsaren: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre. Dalarna var djupa och skogen tät. Det tog timmar att ta sig runt var och en av de ruvande stenstoderna. Och nerifrån skogen såg de alla likadana ut, tills man började tro att man gick i cirklar eller hade förlorat förståndet.” Jag hade önskat mig följande variant: ”Blindból såg lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre.” Eller rentav: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån.” Eller varför inte en replik: ”Det ser så lätt ut härifrån.” Resten är upprepning, men det är uppenbarligen standard i post-rollspelsfantasyn.

Språkligt sett är det alltså för långt, om ni inte fattat det. Men det är också för kort. För korta meningar. Men det är också vanligt i modern underhållningslitteratur. Jag tror det handlar om tempo. Det känns som om det går fortare. Om meningarna är korta. Och det bli lättare. Lättare att läsa. Lättare att ta till sig. Så att man slipper upprepa sig. I slutet kombineras ordrikedomen och de korta meningarna till en mycket olycklig sörja som jag faktiskt tyckte var jobbig att ta mig igenom. Jämförelsevis är bokens första halva betydligt bättre, kanske för att tempot är lägre.

Ibland undrar jag också över romanvärldens konsekvens. En Skugga, en elitsoldat med nästan övernaturliga förmågor, sägs i ett stycke vara så stark att det inte gör någon skillnad hur många män man skickar efter honom, för att i nästa konfrontera åtta otränade personer med dåliga vapen som ”kanske” skulle kunna besegra honom. Men särskilt en scen får mig att rynka pannan. Hirka tränas att slåss och har, av naturliga skäl, inledande problem med teknik och balans, varpå hennes instruktör konstaterar att de måste arbeta mer med balansen, eftersom hon saknar svans. Problemet är att Hirka aldrig har haft svans, alltså behöver hon den inte. Dessutom, inser jag i det ögonblicket, borde ju förekomsten av en svans påverka hur ättlingarna rör sig. Sannolikheten för att de ska ha samma rörelsemönster som människor (utan svans) är, vill jag påstå, noll. Hur döljer man då att någon aldrig har haft svans, vilket Hirkas adoptivfar lyckas med? Det naturliga urvalet har skapat två olika rörelsemönster och det är ingenting man bara ”tränar” bort.

Odinsbarn bärs också av en estetik, den moderna fantasyfilmens. Bokens magi, ”Kraften”, används oftast för att göra spektakulära saker med starka visuella effekter. Det hoppas från omöjliga höjder och landas stridsberett à la Underworld; det tas enorma språng mellan byggnader à la Matrix. Korpar sluter sig kring Rime så att han blir som en svart pelare av virvlande vingar. Det är visuellt slående, som gjort för en filmatisering i fyra delar (den sista boken kommer givetvis att delas upp i två filmer).

Det är helt enkelt ungefär som man väntar sig. Och det är så folk vill ha det.

Är det bra? Det är ok. Och det är där jag helt enkelt slutar hänga med, för hyllningskören dånar som crescendot i Beethovens nia, det enda som uteblir är min ståpäls, för jag har läst eller sett det här så många gånger förr. På vilket sätt är detta nytt? På vilket sätt är det så fantastiskt? Till och med Nemi tycker att det är fantastiskt (Nemi läser Odinsbarn) ! Man kan hävda att blandningen av mallarna (den Buffyska, den Tolkienska och den Narniska) är något nytt, och om man, som jag, har snokat lite i vad som händer i uppföljaren Råta (norska för röta) är det onekligen glädjande att se att Pettersen vågar språnget på ett sätt, men lite dystert att hon gör det med de gamla vanliga fantasyaktörerna. Det här är en alldeles läsvärd bok, underhållande men inte fantastisk. Ibland önskar jag att recensenter och andra kunde hålla på överorden, men jag antar att hyllningskören bottnar i en längtan efter att någon gång själv få bevittna när det där STORA konstverket uppstår eller den BANBRYTANDE upptäckten äger rum.

 

Köp OdinsbarnBokus, eller Adlibris.

Publicerat i Recensioner/Reviews | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mörkret tätnar kring professor Frans

I serieboken ”Professor Frans: Necronomicon i Upsala” fortsätter Mohamed Omar att utveckla sin egen vision av lärdomsstaden i skuggan av Högarna. Man kan naturligtvis välja att kalla det en ”illustrerad roman”, men eftersom begreppet serie för mig alltid haft en positiv klang (tills jag stötte på de oändliga fantasyserierna och de inte kortare HBO-dito) håller jag mig till det ordet.

”Necronomicon i Upsala” är därmed också ett steg framåt i Omars konstnärliga projekt: professor Frans har hittills materialiserats i novellform, kortromanform och nu alltså i serieform. Det demonstrerar en kreativitet och experimentlusta som är välbehövlig i all litteratur, men kanske framför allt i genrelitteraturen, där formexperiment tenderar att lysa med sin frånvaro. I Neil Gaimans efterföljd väljer Omar också att byta samarbetspartner (säkerligen delvis ett resultat av formvalet) mellan sina böcker; i ”Necronomicon i Upsala” är det tecknaren Rickard Fornstedt som för tuschpennan, med gott resultat.

Handlingen knyter tydligt an till ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, den första novellen om professor Frans: en galning på Ulleråkers mentalsjukhus har börjat bete sig extra märkligt och Frans kallas in för att försöka få klarhet i vad de egyptiska figurer hon ritar på cellväggarna betyder. Långsamt går det upp för professorn att en urgammal egyptisk kult håller på att etablera sig med hjälp av det exemplar av Necronomicon som förvaras på Carolina Rediviva. Spåret hakar i gamla akademiska nazister och urflippade ufologer på vägen till det spännande och öppna slutet.

Mohamed Omar är trogen sina populärkulturella referenser och han berättar en klassisk, underhållande historia. Vissa förkunskaper om svenska nazisympatisörer och lovecraftianska artefakter underlättar förståelsen, men boken går utmärkt att läsa även utan dessa. Som vanligt i Hr Omars verk får vi också en rejäl skopa lärdom och många humoristiska blinkningar.

Jag rekommenderar den här boken till alla som fastnat i Lovecrafts nät, som uppskattar Mohamed Omars fez-prydde egyptolog eller som söker efter en experimentell röst i svensk litteratur. Omar gör saker som få andra skulle våga. Kanske tycker han att han inte har något att förlora, kanske är han hjärtligt trött på alla klichéer och rigida konventioner. Eller så drivs han ”bara” av en obändig skaparglädje. Oavsett vilket efterlyser jag fler sådana här röster, människor som vågar gå sin väg, vågar skita i marknadens förväntningar och istället sätter sitt alldeles egna avtryck i konsthistorien. Framtiden avgör vad det får för betydelse, men här och nu är det värt mycket.

Publicerat i Recensioner/Reviews | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Trivsam mysteriedeckare

Uppsaliensaren Mohamed Omar fortsätter sin tämligen experimentella väg genom litteraturen i kortromanen ”Professor Frans och den siste Sturen”. Stilistiskt är steget från föregångaren, den Eliot/Lovecraft-inspirerade diktsviten ”Natt öfver Upsala” stort, men sett ur ett vidare perspektiv är alla Hr Omars senare verk del av en tydlig utvecklingskurva: här finns en ovilja att upprepa sig, en lust att pröva nytt, som jag applåderar.

I ”Professor Frans och den siste Sturen” inträffar en stöld i Uppsala Domkyrka, och egyptologen Frans Stenberg och hans Star Wars-fanatiske student Henning kallas in att lösa mysteriet. Boken är den andra installationen i Mohamed Omars serie om professor Frans.

Det är en lättsam och trevlig berättelse, fylld med upsaliensisk studentikosa för den som är lagd åt det hållet, och med gott om akademiskt färgad humor. Mysteriet är inte särdeles komplicerat, men det är ändå lite intressant, och man lär sig lite historia på köpet. Här finns en skäppa logisk slutledning, lite gotiskt mörker och den på många sätt sympatiske professor Frans. Studenten Henning har jag svårare för, dels för att jag aldrig lyckades identifiera mig med studentlivet, dels för att han inte är en lika väl utvecklad figur som professorn; Hennings Star Wars-nörderi skulle kunna ta mycket tydligare former, nu begränsas det i princip till associationer.

Boken är sparsmakat illustrerad av Olov Redmalm och det är här jag framför allt reagerar, men det beror, vill jag poängtera, på att jag är jag. När illustrationer är realistiska anser jag att de också ska vara det, det vill säga: utger de sig för att avbilda det som sker ska de också göra det. Redmalms bilder är snygga, och det är roligt att skrocka åt likheten mellan professor Frans och författaren själv, men när det står att professorn bär slängkappa så kanske han ska göra det också. Min främsta invändning, som svärdentusiast, är dock duellen: i texten sägs duellanterna kämpa med en värjkäpp respektive en sabel; på bilden använder båda något som närmast ser ut som moderna sportfäktningsvärjor. Jag och illustratören Malin Forsman kämpar hårt för att få bild och text att tala samma språk i barnböckerna om krokodilen Emma, och då sticker det i ögonen när man så fullkomligt struntar i det. Lite synd är det också att sättningen har hamnat en sida snett, så att förstasidan hamnar till vänster, men sådana konventioner måste man ju också kunna bryta mot.

”Professor Frans och den siste Sturen” är en alldeles utmärkt underhållare. Till det kommer Mohamed Omars stora bildning; det är en text kryddad med lärda glimtar. Jag hade gärna sett mer fördjupning (här finns en teaser i form av en diskussion om tolerans), men i övrigt får också detta steg i författarens utveckling tummen upp.

Publicerat i Recensioner/Reviews | Märkt , , , , | Lämna en kommentar