Kejsaren har för lite kläder

En flicka som avviker från normen inser plötsligt att hon inte bara ser annorlunda ut, utan också är det. Hon tillhör en annan art och när en mognadsritual hotar att avslöja vem hon är tvingas hon fly, med identitetsfrågorna gnagande som korpar på själen. Men makterna ger sig inte så lätt och hon dras in i en kamp för att rädda världen från ett övernaturligt hot.

Flickan heter Hirka och saknar svans i en värld där alla har svans. Hon är, visar det sig, ett odinsbarn, i Siri Pettersens fantasyroman med samma namn, ett menskr (människa) i en värld av ättlingar. Världen heter Ym. Ättlingar har en särskild kontakt med sin omvärld genom något som kallas ”Kraften”. Hirka, som kom till Ym via en magisk portal som spädbarn, saknar den förmågan, men i gengäld kan hon känna Kraften hos andra, vilket är ovanligt. När Riten närmar sig tvingas hon alltså fly, men på olika vägar kommer hon ändå att genomföra Riten och därmed att dras in i maktkampen kring det härskande Rådet. Samtidigt visar det sig att det har kommit andra, betydligt farligare varelser genom portalerna och att hela Ym är hotat. Kampen mot den förtärande ondskan kan börja.

Jag läser och upptäcker att jag inte förstår. Inte handlingen, den är mycket enkel, det är Buffy-mallen applicerad i en Tolkien-dito med ett kryddmått av Narnia. Nej, det är vurmen jag inte förstår. Hyllningarna och prisningarna. Det här är, i mina ögon, tämligen ordinär postrollspelsfantasy. Och även om Odinsbarn på det hela taget är väl genomarbetad hade redaktören behövt vässa sin rödpenna en gång till. Upprepningarna är många, både enstaka ord och hela informationsbitar. Som om läsaren inte begriper, inte noterar. Ett exempel: efter att under många sidor ha följt Hirka och hennes vän Rimes vedermödesbeströdda färd genom bergsmassivet Blindból informeras läsaren: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre. Dalarna var djupa och skogen tät. Det tog timmar att ta sig runt var och en av de ruvande stenstoderna. Och nerifrån skogen såg de alla likadana ut, tills man började tro att man gick i cirklar eller hade förlorat förståndet.” Jag hade önskat mig följande variant: ”Blindból såg lättframkomligt ut härifrån, men [Hirka] visste bättre.” Eller rentav: ”Blindból såg förrädiskt lättframkomligt ut härifrån.” Eller varför inte en replik: ”Det ser så lätt ut härifrån.” Resten är upprepning, men det är uppenbarligen standard i post-rollspelsfantasyn.

Språkligt sett är det alltså för långt, om ni inte fattat det. Men det är också för kort. För korta meningar. Men det är också vanligt i modern underhållningslitteratur. Jag tror det handlar om tempo. Det känns som om det går fortare. Om meningarna är korta. Och det bli lättare. Lättare att läsa. Lättare att ta till sig. Så att man slipper upprepa sig. I slutet kombineras ordrikedomen och de korta meningarna till en mycket olycklig sörja som jag faktiskt tyckte var jobbig att ta mig igenom. Jämförelsevis är bokens första halva betydligt bättre, kanske för att tempot är lägre.

Ibland undrar jag också över romanvärldens konsekvens. En Skugga, en elitsoldat med nästan övernaturliga förmågor, sägs i ett stycke vara så stark att det inte gör någon skillnad hur många män man skickar efter honom, för att i nästa konfrontera åtta otränade personer med dåliga vapen som ”kanske” skulle kunna besegra honom. Men särskilt en scen får mig att rynka pannan. Hirka tränas att slåss och har, av naturliga skäl, inledande problem med teknik och balans, varpå hennes instruktör konstaterar att de måste arbeta mer med balansen, eftersom hon saknar svans. Problemet är att Hirka aldrig har haft svans, alltså behöver hon den inte. Dessutom, inser jag i det ögonblicket, borde ju förekomsten av en svans påverka hur ättlingarna rör sig. Sannolikheten för att de ska ha samma rörelsemönster som människor (utan svans) är, vill jag påstå, noll. Hur döljer man då att någon aldrig har haft svans, vilket Hirkas adoptivfar lyckas med? Det naturliga urvalet har skapat två olika rörelsemönster och det är ingenting man bara ”tränar” bort.

Odinsbarn bärs också av en estetik, den moderna fantasyfilmens. Bokens magi, ”Kraften”, används oftast för att göra spektakulära saker med starka visuella effekter. Det hoppas från omöjliga höjder och landas stridsberett à la Underworld; det tas enorma språng mellan byggnader à la Matrix. Korpar sluter sig kring Rime så att han blir som en svart pelare av virvlande vingar. Det är visuellt slående, som gjort för en filmatisering i fyra delar (den sista boken kommer givetvis att delas upp i två filmer).

Det är helt enkelt ungefär som man väntar sig. Och det är så folk vill ha det.

Är det bra? Det är ok. Och det är där jag helt enkelt slutar hänga med, för hyllningskören dånar som crescendot i Beethovens nia, det enda som uteblir är min ståpäls, för jag har läst eller sett det här så många gånger förr. På vilket sätt är detta nytt? På vilket sätt är det så fantastiskt? Till och med Nemi tycker att det är fantastiskt (Nemi läser Odinsbarn) ! Man kan hävda att blandningen av mallarna (den Buffyska, den Tolkienska och den Narniska) är något nytt, och om man, som jag, har snokat lite i vad som händer i uppföljaren Råta (norska för röta) är det onekligen glädjande att se att Pettersen vågar språnget på ett sätt, men lite dystert att hon gör det med de gamla vanliga fantasyaktörerna. Det här är en alldeles läsvärd bok, underhållande men inte fantastisk. Ibland önskar jag att recensenter och andra kunde hålla på överorden, men jag antar att hyllningskören bottnar i en längtan efter att någon gång själv få bevittna när det där STORA konstverket uppstår eller den BANBRYTANDE upptäckten äger rum.

 

Köp OdinsbarnBokus, eller Adlibris.

Posted in Recensioner/Reviews, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Mörkret tätnar kring professor Frans

I serieboken ”Professor Frans: Necronomicon i Upsala” fortsätter Mohamed Omar att utveckla sin egen vision av lärdomsstaden i skuggan av Högarna. Man kan naturligtvis välja att kalla det en ”illustrerad roman”, men eftersom begreppet serie för mig alltid haft en positiv klang (tills jag stötte på de oändliga fantasyserierna och de inte kortare HBO-dito) håller jag mig till det ordet.

”Necronomicon i Upsala” är därmed också ett steg framåt i Omars konstnärliga projekt: professor Frans har hittills materialiserats i novellform, kortromanform och nu alltså i serieform. Det demonstrerar en kreativitet och experimentlusta som är välbehövlig i all litteratur, men kanske framför allt i genrelitteraturen, där formexperiment tenderar att lysa med sin frånvaro. I Neil Gaimans efterföljd väljer Omar också att byta samarbetspartner (säkerligen delvis ett resultat av formvalet) mellan sina böcker; i ”Necronomicon i Upsala” är det tecknaren Rickard Fornstedt som för tuschpennan, med gott resultat.

Handlingen knyter tydligt an till ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, den första novellen om professor Frans: en galning på Ulleråkers mentalsjukhus har börjat bete sig extra märkligt och Frans kallas in för att försöka få klarhet i vad de egyptiska figurer hon ritar på cellväggarna betyder. Långsamt går det upp för professorn att en urgammal egyptisk kult håller på att etablera sig med hjälp av det exemplar av Necronomicon som förvaras på Carolina Rediviva. Spåret hakar i gamla akademiska nazister och urflippade ufologer på vägen till det spännande och öppna slutet.

Mohamed Omar är trogen sina populärkulturella referenser och han berättar en klassisk, underhållande historia. Vissa förkunskaper om svenska nazisympatisörer och lovecraftianska artefakter underlättar förståelsen, men boken går utmärkt att läsa även utan dessa. Som vanligt i Hr Omars verk får vi också en rejäl skopa lärdom och många humoristiska blinkningar.

Jag rekommenderar den här boken till alla som fastnat i Lovecrafts nät, som uppskattar Mohamed Omars fez-prydde egyptolog eller som söker efter en experimentell röst i svensk litteratur. Omar gör saker som få andra skulle våga. Kanske tycker han att han inte har något att förlora, kanske är han hjärtligt trött på alla klichéer och rigida konventioner. Eller så drivs han ”bara” av en obändig skaparglädje. Oavsett vilket efterlyser jag fler sådana här röster, människor som vågar gå sin väg, vågar skita i marknadens förväntningar och istället sätter sitt alldeles egna avtryck i konsthistorien. Framtiden avgör vad det får för betydelse, men här och nu är det värt mycket.

Posted in Recensioner/Reviews, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Trivsam mysteriedeckare

Uppsaliensaren Mohamed Omar fortsätter sin tämligen experimentella väg genom litteraturen i kortromanen ”Professor Frans och den siste Sturen”. Stilistiskt är steget från föregångaren, den Eliot/Lovecraft-inspirerade diktsviten ”Natt öfver Upsala” stort, men sett ur ett vidare perspektiv är alla Hr Omars senare verk del av en tydlig utvecklingskurva: här finns en ovilja att upprepa sig, en lust att pröva nytt, som jag applåderar.

I ”Professor Frans och den siste Sturen” inträffar en stöld i Uppsala Domkyrka, och egyptologen Frans Stenberg och hans Star Wars-fanatiske student Henning kallas in att lösa mysteriet. Boken är den andra installationen i Mohamed Omars serie om professor Frans.

Det är en lättsam och trevlig berättelse, fylld med upsaliensisk studentikosa för den som är lagd åt det hållet, och med gott om akademiskt färgad humor. Mysteriet är inte särdeles komplicerat, men det är ändå lite intressant, och man lär sig lite historia på köpet. Här finns en skäppa logisk slutledning, lite gotiskt mörker och den på många sätt sympatiske professor Frans. Studenten Henning har jag svårare för, dels för att jag aldrig lyckades identifiera mig med studentlivet, dels för att han inte är en lika väl utvecklad figur som professorn; Hennings Star Wars-nörderi skulle kunna ta mycket tydligare former, nu begränsas det i princip till associationer.

Boken är sparsmakat illustrerad av Olov Redmalm och det är här jag framför allt reagerar, men det beror, vill jag poängtera, på att jag är jag. När illustrationer är realistiska anser jag att de också ska vara det, det vill säga: utger de sig för att avbilda det som sker ska de också göra det. Redmalms bilder är snygga, och det är roligt att skrocka åt likheten mellan professor Frans och författaren själv, men när det står att professorn bär slängkappa så kanske han ska göra det också. Min främsta invändning, som svärdentusiast, är dock duellen: i texten sägs duellanterna kämpa med en värjkäpp respektive en sabel; på bilden använder båda något som närmast ser ut som moderna sportfäktningsvärjor. Jag och illustratören Malin Forsman kämpar hårt för att få bild och text att tala samma språk i barnböckerna om krokodilen Emma, och då sticker det i ögonen när man så fullkomligt struntar i det. Lite synd är det också att sättningen har hamnat en sida snett, så att förstasidan hamnar till vänster, men sådana konventioner måste man ju också kunna bryta mot.

”Professor Frans och den siste Sturen” är en alldeles utmärkt underhållare. Till det kommer Mohamed Omars stora bildning; det är en text kryddad med lärda glimtar. Jag hade gärna sett mer fördjupning (här finns en teaser i form av en diskussion om tolerans), men i övrigt får också detta steg i författarens utveckling tummen upp.

Posted in Recensioner/Reviews, Uncategorized | Tagged , , , , | Leave a comment

BTJ säger sitt, men vad?

Emma: Flykten från träsket har redan fått sin BTJ-recension. Oväntat raskt marscherat, men jag antar att de satte högsta prio när de såg kvaliteten på boken.

Huvudsakligen är det tyvärr en “teknisk” recension: handlingen refereras, bokens fysiska egenskaper återges, samt att Malin Forsman är debutant och jag är barndomsdebutant med en fantasyroman i bagaget. Det är naturligtvis intressant för en bibliotekarie, men jag hade hoppats på lite gratis feedback. Recensenten finner sig också i trångmål vad gäller kategoriseringen:

“Boken ser ut som en bilderbok, men den omfattande texten gör den snarast till en illustrerad berättelse.”

Det bästa är dock följande: “Att berätta en så grym historia för små barn utan att avsluta
den är diskutabelt.” Jag är nöjd! Jag har trampat på förväntanstår och det är det bästa jag vet!

Jag hade naturligtvis gärna sett en mer ingående bedömning av kvaliteten: språket, berättelsen, illustrationerna, med tanke på all tid Malin och jag har lagt ner. Som det är nu vet jag egentligen inte riktigt vad de tyckte, men i slutändan kan jag konstatera att jag nu har hundraprocentig utdelning på BTJ-fronten, vilket är mer än de flesta.

Posted in Leva sin dröm/Living ones dream | Tagged , , , , | 2 Comments

Äntligen Emma!

Nu är den ute! Emma: Flykten från träsket, illustrerad av Malin Forsman. Finns att köpa på Bokus, kommer snart på Adlibris! Går också att beställa direkt av mig, förstås!

Emma_front

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Närmar sig

Ytterligare två steg klivna: sista provtrycket av Emma: Flykten från träsket landade i posten. Ser mycket bra ut, särskilt de nya anfangerna som Malin Forsman har ritat. Den här gången prövade jag med limbindning istället för trådbindning för att se vilket som känns bäst och, viktigast av allt, håller bäst. Viss tveksamhet kring trådbindningens hållbarhet har ventilerats. Går det som det ska borde jag kunna beställa hela upplagan inom ett par veckor.

Dessutom: jag har skickat novellen Den talande väggen till lektör A C Collin för läsning och bedömning. Den har varit och vänt på ett förlag två gånger och jag har hela tiden förbättrat den, men nu vill jag ha en utomstående granskning innan jag skickar in den igen. Sedan senaste förlagsskicket har texten krympt med en femtedel och delvis disponerats om. Det blir spännande att se vad lektör Collin tycker.

Posted in Leva sin dröm/Living ones dream, Nästa försök/The next try | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Nytt provtryck, ny novell

Den senaste veckans ovanligt höga produktivitet har gett resultat: två nya noveller är färdiga, en fanfictionhistoria i Tolkiens värld (jag vet, jag avskyr fanfiction, men idén var så bra!) och en fantasynovell i min egen värld, fast med stark tematisk koppling till vår värld, precis som min roman Broder själ, syster flamma.

Dessutom har jag äntligen beställt det tredje och sista provtrycket av Emma: Flykten från träsket. Med en enorm portion tur kan jag alltså bli med barnbok redan före sommaren.

Samtidigt har jag dragit upp riktlinjerna för två (möjligen en) novellsamlingar, och skurit färdigt i novellen Den talande väggen som nu ska gå till lektör för att synas från söm till söm. Skrivandet går helt enkelt rätt bra just nu.

PS: Är det nån som känner till en bra plats att publicera fanfiction på?

Posted in Leva sin dröm/Living ones dream, Nästa försök/The next try | Tagged , , , , , , | Leave a comment