Semester? Hur stavas det?

Publicerat den augusti 8, 2023 av cgripenvik

Ah! Augusti. Det betyder att semestern är över. Semester? Hm. Not so much! Sommaren har varit full av uppdrag av väldigt skiftande slag.

Ett nytt spel åt Nicotext, den här gången på temat astrologi. Svårt och spännande uppdrag som verkligen töjde på fantasin.

En sättning och korrekturläsning åt Pia&Co. Att formge och sätta böcker är någonstans själva kärnan i det jag vill ägna mig åt. Det kombinerar min bibliofila läggning med den estetiska.

Halvårsrapport. Jodå, ni läste rätt. Att jobba med tabeller och strikt exakta data är riktigt roligt. När det inte får bli fel så sätter liksom en alldeles särskild del av hjärnan igång.

Och så ytterligare ett korrektur, åt Tranan. Just Tranan har en riktigt bra utgivning så det är alltid roligt att få läsa deras böcker och bidra till att de blir så bra de bara kan bli.

Det var det. Hur har era semestrar varit? Själv ser jag fram emot nästa uppdrag, för det är i den kreativa processen jag vilar bäst.

Publicerat i Leva sin dröm/Living ones dream | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tal som ord och siffror

Publicerat den juni 16, 2023 av cgripenvik

En ganska vanlig osäkerhet rör hur man skriver tal – när ska de skrivas med siffror och när ska de skrivas med ord? Som vanligt finns det få regler huggna i sten, mestadels rekommendationer och konventioner.

För det första beror saken på vilken sorts text det handlar om: i en skönlitterär text skriver man vanligtvis mindre tal med bokstäver och större med siffror; i en rapport eller dylikt, där siffrorna så att säga är själva grejen, brukar man istället enbart skriva med siffror. Så långt, så enkelt. Jag menar: en tidtabell där förmiddagens avgångar skrivs som, exempelvis, ”kvart över nio” blir lindrigt sagt svåröverskådlig.

Detsamma gäller sådana saker som telefonnummer, kontonummer och liknande.

Frågan är då när ett tal (i en skönlitterär kontext) blir tillräckligt stor för att skrivas med siffror istället för med bokstäver. Som sagt: järnhårda regler saknas, och Svenska skrivregler ger det flexibla rådet ”någonstans mellan 12 och 20”. Tydligt är därmed att alla tal större än (eller lika med?) 20 ska skrivas med siffror i texter där sifferexercisen inte är huvudinnehållet. Själv har jag, någon gång, fått lära mig att gränsen går efter tolv och det tänker jag inte ändra på, så så fortsätter jag.

Oavsett vad man väljer är det viktigt att vara konsekvent, både i det stora och det lilla. Det är t ex inte rekommenderat att skriva ”elva, tolv, 13” i en uppräkning, fast det vid första påseende förefaller korrekt.

Till saken hör att mer ”komplexa” tal (farligt ord i sammanhanget) alltid skrivs med siffror, som t ex tal med decimaler (3,14 – som jag i och för sig antar också kan skrivas ”pi”) eller bråk (1/3). Årtal skrivs ofta med siffror.

Men, frågar sig vän av ordning: det finns ju ord för femtiosju? När ska man använda dem, i så fall? Svaret, enligt Svenska skrivregler, är att man i löpande text bör undvika att inleda en mening med siffror. Således ett utmärkt tillfälle att bruka sina bokstäver.

Det här är helt enkelt inte enkelt, och det känns som att marken gungar av inkonsekvenser. Svenska skrivregler gör en fylligare genomgång, och i ärlighetens namn känns det som om det är något man måste hamra in i utantillminnet.

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ett långlivat missförstånd

Publicerat den juni 9, 2023 av cgripenvik

”Längtar du efter semestern?”

”Ja.”

Låter lite torrt, va? Jag menar, hur mycket längtar man efter semestern om man är så tam i sitt bejakande? (Kanske jättemycket, för man är så jävla trött att man inte orkar uppbåda mer energi.)

”Längtar du efter semestern?”

”Jajamän!”

Så ska det låta!

Uttrycket ”jajamän”, som enligt Svensk ordbok fungerar som en jakande med större eftertryck, är belagt i svenska språket sedan 1770-talet. Själv har jag stavat fel på det nästan lika länge. Just det, jag har inbillat mig att det ska vara ”jajamen”.

I själva verket rör det sig om en sammandragning av det betydligt längre uttrycket ”ja, vid alla heliga män” (tack till Ordkollen.se).

Kommer jag att stava rätt hädanefter?

Jajamän!

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Det är de små detaljerna som räknas

Publicerat den juni 2, 2023 av cgripenvik

Ett problem som jag ofta springer på när jag språkgranskar en text, men även ibland när jag korrekturläser, vilket inte borde hända eftersom någon annan då redan har granskat texten, är de onödiga småorden. Det har sagts många gånger, men förtjänar att sägas igen: ta bort småorden! De onödiga alltså.

Jag menar: i formuleringen ”jag sprang så snabbt jag kunde” är ”så” nödvändigt, det svarar på frågan ”hur sprang du?”. Däremot: ”när jag kom hem så snubblade jag på tröskeln”. Helt onödigt med ett ”så”. Det tillför ingenting. Om någon frågar: ”Hur snubblade du på tröskeln?” och man demonstrerar det, då kan man säga ”Så snubblade jag på tröskeln”. Men nu börjar det bli långsökt.

Småord som ”så” måste bort när det inte tillför något. I en dialog kan de absolut fylla en funktion eftersom förekomsten av dem säger något om hur en person pratar och därmed något om vem hen är. Detsamma gäller uttryck som ”liksom”, ”ba”, ”typ” och så vidare. I normalfallet ska de helt enkelt bara bort.

Normalfallet ja. Det är fullt möjligt att krydda sin text med liknande utfyllnadsord, som trots allt är regel i talspråk, och få det att fungera. Det som krävs är att man har gjort ett medvetet val, det vill säga att uttrycken återkommer på ett konsekvent sätt som signalerar att det finns ett skäl till att författaren har valt att skriva dem. Då blir det tvärtom konst av det, eftersom man gör ett medvetet stilval som man konsekvent genomför.

I de allra flesta fall handlar det om dassig redigering. Att en författare under arbetet med en roman på 300 sidor råkar droppa några sketna småord är fullt begripligt. Till och med att några finns kvar i den fjärde versionen. Som författare blir man blind för texten och kommer kanske inte ens att tänka på att man läser orden. Som redaktör däremot …

En redaktör möter texten för första gången och kommer att se aspekter och skavanker som författaren antagligen inte har en chans att upptäcka. Det är redaktören som är portvakten som ska sålla de bra orden (till höger) från de dåliga (till vänster). Det är en grannlaga uppgift som det faktiskt inte går att ta på för stort allvar.

Det är redaktörens uppgift att avkoda texten för att se vad som är konsekvent och riktigt inom dess ram. Varje bok förtjänar den respekten och när det arbetet inte har gjorts ordentligt säger det något om utgivarens tankar om boken.

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Allt förändras, eller Ingenting är enkelt

Publicerat den maj 26, 2023 av cgripenvik

”Före” och ”innan” är två ord som inte är helt utbytbara. Eller… språkutvecklingen pekar mot att de snart är utbytbara, men strikt regelmässigt är de det inte. Eller har inte varit …

Så vad gäller? Det handlar förstås om vilken funktion ordet har i en mening. Men jag brukar tänka att det kretsar kring vilken ordklass ordet hänvisar till. Om det är ett substantiv ska det vara ”före”, eftersom händelsen A inträffar före händelsen B. Substantivet är helt enkelt namnet på händelsen.

Hänvisar ordet istället till ett skeende ska det vara ”innan”. Ofta är det ett verb inblandat i beskrivningen av skeendet, så en förenklad tumregel kan vara att hålla utkik efter substantiv och verb.

Ett par exempel på mitt resonemang:

Vi måste vakna före soluppgången. (Här hänvisar ”före” till händelsen ”soluppgången”.)

Vi måste vakna innan solen går upp. (Här hänvisar ”innan” till skeendet ”solen går upp”.)

Mer formellt är ”före” en preposition som följs av ett enstaka ord eller en fras. Jämför med en annan preposition som ”på” i t ex ”på bordet”.

Alltså: ”före soluppgången”.

”Innan” är istället en konjunktion (ännu mer formellt en subjunktion, som indikerar att satsen som följer på ordet är underordnad den föregående satsen), alltså ett bindeord som inleder en hel sats, oftast en bisats. Jämför med t ex ”och” i frasen: ”Jag tog min väska och gick hem till mig.”

Alltså: ”innan solen går upp”.

MEN: även ”innan” kan användas som en preposition, så det är inte uppåt väggarna fel att säga: ”innan soluppgången”. Däremot kan ”före” aldrig vara en konjunktion, alltså kan det aldrig heta: ”före solen går upp.”

Det är visst aldrig helt enkelt, men jag håller mig i min substantiv/verb-ledstång så blir det oftast rätt.

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Negationen i centrum

Publicerat den maj 19, 2023 av cgripenvik

Hur fasen använder man ”vare sig” och ”varken”?

Det är två mycket gamla uttryck, ”vare sig” är belagt sedan 1500-talet och ”varken” ända sedan slutet av 1200-talet, enligt Svensk ordbok. Och precis som på många andra områden håller regelverket på att mjukas upp i det här fallet. Långsamt håller uttrycken på att bli ömsesidigt utbytbara.

Båda uttrycken används när två företeelser samtidigt avfärdas som möjligheter. ”Det var varken gott eller äckligt”, om något som inte smakar någonting. ”Ingen, vare sig polis eller åklagare, vill svara på frågor”, när det är riktigt kämpigt att ta reda på vad som hänt.

Centralt för användningen är placeringen av negationen. I ”varken” är negationen inbyggd, medan den behöver läggas till i samband med ”vare sig”

”Ni kommer att läsa mig, vare sig ni vill eller inte.”

”Jag kommer varken att läsa boken eller se filmen.”

”Jag såg varken gröna eller blå bilar.”

”Jag såg inga bilar, vare sig gröna eller blå.”

Exemplen ovan visar var negationen är placerad, och därmed hur uttrycken huvudsakligen bör användas. I dag börjar som sagt reglerna luckras upp, men eftersom det blir så fasligt fult tänker jag inte ge något sådant exempel.

”Vare sig” kan dock även användas helt utan negation, t ex i Svenska skrivregler, där det står: ”Uppgift om ort och datum och inledande och avslutande hälsningsfras är fasta delar i brev, vare sig de skrivs för hand eller skrivs på dator i ett malldokument.” I detta fall är det därmed självklart att inte använda ”varken”, eftersom meningen inte behöver en negation, vilket ett ”varken” skulle tillföra.

Man bör alltså fråga sig:

Finns det en negation?

Bör det finnas en negation?

Var ska en negation placeras?

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En form tar form II

Publicerat den maj 17, 2023 av cgripenvik

Här har vi första sidan av första kapitlet i översättningen av romanen Broder själ, syster flamma, på engelska helt enkelt Brother soul, sister flame, förtjänstfullt översatt av Suzanne Martin Cheadle.

I ett tidigare inlägg visade jag hur omslaget mellan de två utgåvorna förändrades kraftigt. När det kommer till inlagan är förändringarna dock väsentligt mer subtila.

Den mest uppenbara skillnaden är typsnittsbytet, från Baskerville till min nya favorit Georgia. Vadan detta? Jag ville ha ett tydligt, klassiskt tyspnitt som också bar med sig en känsla av ålderdom, helt enkelt ett tyspnitt som drog en aning åt 1800-talet. Jag upptäckte Georgia när jag satte Broder själ, syster flamma på svenska, men då hade jag det alltså bara i sidnumreringen. Jag vågade inte riktigt språnget den gången, men efter lite betänketid insåg jag hur snygga och harmoniska sidorna blev. Plus att det kändes bättre att minimera antalet typsnitt, allt för att skapa en renodlad och sammanhållen enhet.

Den andra skillnaden är att jag denna gång såg till att göra yttermarginalen bredare än innermarginalen. Det gör sidorna mer dynamiska, samtidigt som det också förmedlar en känsla av lite äldre tiders böcker, vilket passar romanen väldigt bra. I dag blir det allt vanligare med lika breda marginaler, men jag kommer att framhärda, åtminstone med mina egna böcker.

I den svenska förstautgåvan var ett skäl till att marginalerna blev lika breda att jag gjorde tryckfilen och eboken i samma veva. Den engelska eboken gav jag däremot ut i förväg på Amazons Kindle-plattform, så när det kom till att också ge ut den i pappersform fanns det ingen anledning att ”effektivisera”, eller vad man ska kalla det.

Resultatet blev en i mitt tycke mycket snyggare inlaga, trots att huvuddragen finns kvar i form av anfanger och kapitäler som inledningar till kapitel och avsnitt. Det visar att det ibland behövs väldigt lite för att lyfta en form.

Publicerat i Leva sin dröm/Living ones dream, Tankar om text/Thoughts on text | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skäll på källan

Publicerat den maj 12, 2023 av cgripenvik

Veckans fredagsfräs handlar om ett uttryck som ibland blir helt galet, nämligen ”ljud i skällan”, kanske vanligast förekommande i formuleringen ”då blev det annat ljud i skällan”. Själva ordet skälla är belagt i svenskan sedan 1300-talet, hävdar Svensk ordbok.

Tämligen många tror dock att det ska vara ”ljud i källan”.

För all del är det begripligt att man tänker så, särskilt om man utgår ifrån uttrycket ”ljudkälla”, alltså något som frambringar ett visst ljud. I själva verket handlar ”ljud i skällan” om det ljud som uppstår i en ”skälla”, alltså en klocka som hänger runt halsen på tamboskap, t ex en koskälla. Syftet med dylika redskap är förstås att kunna hålla koll på var djuren befinner sig. Den verkligheten är idag allt mer avlägsen för människor, vilket också förklarar varför det uppstår ett missförstånd.

Uttrycket handlar alltså om hur ljudet skiljer sig åt beroende på djurets sinnesstämning: en stillsam ko resulterar i ett helt annat ljud än en springande. Ljudet i skällan säger något om hur bäraren av skällan (alltså i en mening den som är källan till ljudet) uppfattar sin situation. Man kan vara uppkäftig och självsäker när man ger sig ut på skidor utanför pisten, men när lavinen kommer blir det annat ljud i skällan.

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En form tar form I

Publicerat den maj 9, 2023 av cgripenvik

Här har vi den första sidan av kapitel 1 i förstautgåvan av min debutroman ”Broder själ, syster flamma”:

När jag satte inlagan utgick jag ifrån mitt dåtida favorittypsnitt Baskerville. Det skulle vara rent, tydligt och lättläst. Dessutom tycker jag att det är ett estetiskt tilltalande typsnitt. Det är lite tunt, men det gör å andra sidan att det inte skriker på sidan. Det är klassiskt och har visat sitt värde genom att överleva länge. Tillsammans med Garamond är det helt enkelt ett väldigt bra grundtypsnitt; det blir snygga sidor, även om det inte blir särskilt originellt utan rentav konventionellt. Sidnumret, däremot, är i Georgia, av helt ytliga skäl: jag tycker om typsnitt där vissa siffror sticker ner en bit. Det skapar en tilltalande dynamik. Valet av Georgia kommer längre fram att visa sig centralt.

Målet med layouten var att skapa enkelhet och tydlighet. Luften över texten har just det syftet, att ge läsaren en mjuk väg in i texten. Radavståndet är valt för att skapa en känsla av helhet, utan att textmassan blir för ”tjock”. Det ska vara lätt att skanna av raderna, sidorna ska ta precis lagom lång tid att läsa, de ska på en gång tydligt vara där och snabbt passera. Typsnittets storlek (10p) har samma funktion: mindre hade blivit svårläst, större hade gett en tjock och lite kletig känsla. Allting handlar om balans.

Enkelheten är också skälet till att även anfangen är i Baskerville. Jag experimenterade med massor av mer elaborativa typsnitt just för anfangerna (en per kapitel), framför allt sådana som förde tankarna till medeltida manuskript, men dels hade det gjort det visuella intrycket rörigare, dels hade det skurit sig en aning mot just det rena i Baskerville. En anfang som anspelar på en illuminerad codex från 1300-talet gör sig helt enkelt bättre tillsammans med ett frakturtypsnitt, eller åtminstone sådana som ger ett äldre intryck.

När jag satte manuset var tanken att det också skulle bli en ebok, vilket innebar att jag gjorde marginalerna lika breda, och just det är det enskilda formval som jag ångrar mest, eftersom olika bredd på marginalerna på ett enkelt sätt skapar dynamik på sidan. Men det gjorde överföringen till eboksformatet enklare och det är något som jag tror blir allt vanligare att man gör. Egentligen är det helt onödigt, eftersom det inte är ett jättejobb att justera marginalerna i InDesign. Vilket för oss till den sista punkten: ”Broder själ, syster flamma” sattes i OpenOffice. What?!?!?! utbrister den ordningssamme redigeraren. Jodå, själva textmanuset är satt i OpenOffice och därifrån direktexporterat till epub-format. Nu är det inte svårt att justera marginaler i OpenOffice heller, men … ja, man lär sig. De mer komplexa kapitelsidorna i boken är dessutom formgivna av min sambo Pernilla och skapade i InDesign.

Publicerat i Leva sin dröm/Living ones dream, Tankar om text/Thoughts on text | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dels det ena, dels det andra och dels det tredje

Publicerat den maj 5, 2023 av cgripenvik

Vi prövar med en serie. Idag serverar vi det första fredagsfräset. Tanken är att kommentera, grubbla och på annat vis utreda språkliga käpphästar och annat språkpolisiärt. När man korrekturläser en text, framför allt någon annans, kommer man att stöta på uttryck och meningsbyggnader som vid första påseende förefaller uppåt väggarna. Den stora skillnaden mellan att läsa sin egen text och någon annans är dock att i det senare fallet måste man ta reda på vad som faktiskt gäller. Jag menar: om jag skriver fel är det bara jag som drabbas om jag inte tar reda på mer, men om jag tycker att någon annan uttrycker sig galet måste jag skaffa mig kunskap innan jag rättar dem, annars gör jag helt enkelt ett dåligt jobb. Konsekvensen av denna insikt är fasansfull: jag riskerar att lära mig saker!

Nåja, vi börjar med …

… det lilla ordet ”dels” som är en käpphäst för många, inklusive mig själv. ”Dels” är belagt i svenskan sedan åtminstone 1636 och stammar från lågtyskan, enligt Svensk ordbok. Syftet med uttrycket är att ställa företeelser i relation till varandra. ”Jag lyssnar dels på hårdrock, dels på klassisk musik.”

Jag hör till dem som inbillat mig att ”dels” ska stå för sig själv, utan att föregås av t ex ett ”och”. Men … och jag måste erkänna att detta men frustrerar mig: det är tillåtet av skriva ”och” före ”dels”, särskilt om det är ett tredje och avslutande ”dels”, som i rubriken ovan, helt enkelt. Det betyder att jag tvingas revidera två käpphästar: dels att ”dels” inte ska föregås av ett ”och”, dels att ”dels” inte bör användas mer än två gånger i en mening. Faktum är att det är tillåtet att skriva ”och” före ”dels” även om det bara är två ”dels” i en mening.

Huvudlinjen här är ändå att ”dels” används i relation till ett eller flera andra ”dels”, men det finns också tillåtna kombinationer där t ex det andra ledets ”dels” ersätts med något annat uttryck, som ”dels … men även” eller ”dels … men i synnerhet” och liknande. Syftet sägs då i Svensk ordbok vara att framhäva det andra ledet, men, för att citera Svensk ordbok: ”I vårdad framställning undvikas i allm. nedan [alltså ovan] anförda anv.”.

Publicerat i Fredagsfräset | Märkt , , , , | Lämna en kommentar