I senaste numret av Fokus finns ett reportage om Lena Dunhams tv-serie Girls. Det uttrycker, möjligen ofrivilligt, vad jag anser är kärnan i den moderna litteraturens dilemma.

Inledningen beskriver hur Lena Dunham dumpas av sin pojkvän, ringer till honom och gråter varje dag i en månad, flyttar hem till mamma och sen blir kär igen så att när pojkvännen sedan ångrar sig är det kört. Till slut får hon ett mejl från hans föräldrar där de meddelar att de ska blockera henne på Facebook. Så långt allt väl, men sedan kommer formuleringen som så precist gestaltar kärnproblemet: ”Det är en fantastisk liten osannolik historia.”

Nej, det är det inte. Det är en trivial, banal, platt och komplett ointressant historia. Det faktum att denna banalitet lyfts upp till det fantastiskas höjder visar hur svältfödda vi är på verkligt fantastiska historier. Det triviala förvandlas till det högtstående, det platta blir till 3D bara man tar på sig rätt glasögon. Fattigdomen breder ut sig och den privilegierade medelklassen fortsätter att se sig i spegeln.