Sen som jag är har jag nu lyssnat igenom den förra radioföljetongen, Flod, av Carolina Fredriksson och publicerar här mitt livs första postakademiska recension.

Romanens centrum är titelns vattendrag, som tämligen bokstavligt skiljer dem som har från dem som inte har. Till den senare kategorin hör flickan Alka och pojken Kappen, som bor i en husbil intill brofästet. På nätterna kan de se ljusen och höra ljuden från staden på andra sidan floden, men de kan inte komma dit. Med varierande regelbundenhet kommer Ina till dem från staden med förnödenheter och lite mänsklig kontakt. I övrigt är de utlämnade åt sig själva. Deras husbil är den sista resten av kåkstaden Kajen som i en obekant närhistoria, kanske ett par, tre år tidigare, har rivits och vars invånare forslats in till staden. Alla utom Kappen och Alka. Hittills har de klarat sig i sin ensamhet, men nu är det höst och en iskall vinter kommer dragande och deras tillvaro slinter allt hastigare utför.

Flod är en bra bok, och en mycket bra debut, i klass med Amatka av Karin Tidbeck som jag blev rätt ordentligt förtjust i. Därmed inte sagt att det inte finns problem. Trovärdigheten offras stundtals på symbolikens altare – två små barn bor i en husbil i två år och ingen, jag menar ingen, märker nåt? Kanske, men jag vet inte. Alka har inte gått i skola och läser okej men inte mer, ändå svänger hon sig med ord som de flesta barn med normal skolgång skulle stå frågande inför. För temat spelar det naturligtvis ingen roll, men själva berättelsens trovärdighet får sig ett par törnar.

Berättelsen förresten. Det är i långa stycken en gestaltning av ett tillstånd, utanförskap i min läsning, som förstärks av allt till synes trivialt Ina får förklara, saker som är självklara för den som är inne i gemenskapen, men som aldrig har nått utanför dess ramar. Och det är just gestaltandet som tenderar att svämma över. Boken kan enkelt delas in i en första halva och en andra, där den första fokuserar helt på gestaltningen och den andra introducerar en långsam men obeveklig handling. För mig är den första halvan ett paradexempel på att man kan gestalta för mycket. Sida upp och sida ner (eller snarare: minut ut och minut in) med barndialog av typen: ”Varför gör han så?” ”Jag vet inte.” ”Men varför?” ”Jag vet inte säger jag.” ”Är det för att han har gestaltat för mycket?” ”Men jag vet ju inte!” frestar mitt tålamod tills jag ryter: ”Kom till skott då!” för mig själv. Inte förrän den rivna kåkstadens historia börjar berättas – och i de avsnitten lyckas Fredriksson mycket bra – och allt mer konkreta hot tornar upp sig, tämligen bokstavligt, vid horisonten, lämnas övergestaltningen därhän och boken lyfter på allvar. Jag vet att gestaltning är den moderna litteraturens centrala mantra, men det är också därför, hävdar jag, som moderna böcker ofta är tråkiga: för lite innehåll skildras med för många ord. Flod hade kunnat vara rätt många sidor kortare om inledningen packats bara lite tätare. Det är inte det att gestaltningen är dålig, tvärtom, men det blir för mycket.

Kan man stå ut med barndialogen i början är Flod en bok som förtjänar både att läsas och diskuteras. Den står stadigt med en fot i realismen och den andra i fantastiken och är därmed, förutom att den är välskriven, ett uppfriskande avbrott från det mesta som ges ut i Sverige idag.