… låter det när luften pyser ur en. Som nu. Jag är helt blank i huvudet. Blogginstruktioner säger alltid att man ska uppdatera ofta, minst en gång om dagen, och här sitter jag och försöker skrapa ett innehåll från en blankpolerad spegelyta. Ingenting där.

I helgen var jag med fröken P i Kristinehamn och träffade hennes familj. Det var väldigt trevligt. Kanske är det det som är felet? För trevligt? Förr i tiden läste jag alltid Per Ahlmarks krönikor i SvD, bara för att bli förbannad och kickstarta hjärnan. Jag kanske ska pröva med en riktigt dålig bok? Nej, förresten, jag har just sett tv-serieversionen av LeGuins övärlden och den är så usel och korkad att jag har täckt upp min skitkulturkvot för en halv livstid. Inte undra på att hon själv var besviken (här, här och här). Sånt kan få även en drömmande författare att grubbla över hur kul det egentligen är att se sin berättelse på vita duken.

Hm, men titta där! Det vart  ju ett inlägg ändå. Nån måste ha pluggat igen hålet i bubblan.