Häromdagen tvingade jag mig igenom filmen World War Z (jag har inte läst boken, som bara rent formmässigt verkar mer intressant). Jag tänker inte börja med filmrecensioner också, ni behöver inte oroa er – den här texten handlar om något dramaturgiskt avgörande, oavsett om man skriver film eller bok: konsekvens.

Det är ingen direkt hemlighet att jag anser att den logiska konsekvensen i en text blir viktigare ju längre från ”verkligheten” texten i övrigt befinner sig; ska man övertyga läsaren om det man skriver måste man vara trovärdig, särskilt om berättelsens inramning är orealistisk. Jag hade en liten diskussion med Ahrvid Engholm om detta på Kapitel1:s forum. Vi var inte helt överens om hur man bäst uppnådde trovärdighet.

I World War Z (som naturligtvis har Hollywoodifierats för att sätta fokus på den ensamme, attraktive hjälten och hans genomamerikanska family values) drabbas världen av en zombiesmitta som på rekordtid förintar framför allt storstäderna (dessa syndens nästen!) Somliga är framsynta nog att börja skydda sig tidigt, bland annat israelerna, som har byggt färdig en skyddsmur runt Jerusalem (de kan det här med murar, israelerna!). Så långt går det att tro på historien, men sedan börjar dramaturgin pusta på tomgång. Jerusalem attackeras av zombier som myllrar över muren genom att klättra på varandra. Det lustiga är att det inte finns någon vakt på muren som kan slå larm i tid, istället är det allas vår Brad Pitt som upptäcker vad som är i görningen när det är försent, allt för att ge filmmakarna tillfälle att gotta sig i specialeffekter och höja Mr Pitt ytterligare ett par snäpp mot skyn.

Men det ser häftigt ut! säger någon nu.

Ja, men det är korkat.

Alltnog: Mr Pitt lyckas fly som passagerare på ett flygplan och jag börjar räkna ner: hur många sekunder dröjer det innan zombierna dyker upp i planet? Och hur ska de lösa det, när inkubationstiden från bett till färdig odöd är mindre än en minut?) Man löser det genom ytterligare inkonsekvens: zombierna attraheras nämligen av ljud (högljudda religiösa sånger triggar dem att anfalla Jerusalem), men på just det här flygplanet har en av dessa hjärndöda, ljudkänsliga individer lyckats hålla sig gömd i ett förrådsutrymme, utan att avslöja sig trots all gråt och tandagnisslan i flygplanskroppen och den relativa mentala balans det kräver att stå still i ett trångt utrymme en längre tid (i detta fall från Jerusalem till Wales). Återigen offras konsekvens och inre trovärdighet för effekt.

Men det är en häftig scen! protesterar någon.

Ja, men det är korkat.

Tycker ni jag är petig? Det är jag. Och jag kastar säkert sten i glashus också. Men det här är viktigt. Det otäcka är att så många som skriver verkar inspireras av den här typen av dramaturgi och helt bortser från konsekvens och inre trovärdighet.