Ganska mager om bena…

Två och en halv timme senare är jag igenom The Hunger Games: Catching Fire. Del två, således. Del ett, för allt vad det var värt. Filmen radar upp den moderna dramaturgins alla älsklingar: unga och vackra människor, svek, överraskande plot twists som det inte finns en chans att ana, moraliska gråskalor, död, blod, sex (åtminstone som biton). Det dödas människor, men det dödas inga älsklingar, tvärtom, de vårdas ömt och konstigt vore det väl annars för de ska ju användas i del tre. Vad filmen också gör är att illustrera en av mina favoritteser: sluta skriva serier om ni inte har mer att säga än som ryms i en volym!

De andra hungerspelen är i princip identiska med de första. Själva berättelsen masar sig fram ett eller två steg, hängande och slängande i hasorna på en intrig som är karbonkopierad på den första filmen (nej, jag har inte läst böckerna, och jag tänker fan ta mig inte göra det). Antagligen har det alltid varit såhär: har du ett vinnande koncept så kör du det tills det ruttnar och sen ränner du skrattande till banken. Eller, nej, det är inte sant. Tolstoj skrev aldrig en Krig och fred 2: The Return of Napoleon. Dostojevskij skrev visserligen i princip samma roman flera gånger, åtminstone tematiskt, men vi får ingen tegelsten om Raskolnikovs äventyr i fångenskap (vi får en onödig epilog), eller hans göranden och låtanden efter frisläppandet. Kafkas Josef K visar sig inte ha varit skendöd för att sedan söka gruvlig hämnd på dessa hundar som försökt avliva honom. Ismael ger sig inte ut på en andra valfångstresa. Karl-Oskars och Kristinas barn intrigerar sig inte till borgmästartiteln i Chisago Lake över tusen sidor. Men visst: kapten Nemo dyker upp i hjärtat av sin hemlighetsfulla ö, och en av männen som finner honom seglade med kapten Grants barn. Dubbelsequel, skulle man kunna säga, om det inte var så att berättelserna var så sinsemellan olika.

Nej, den utdragna, pengamjölkande serien är en produkt av modern poplitteratur, sprungen ur insikten att du alltid kan utsätta dina hjältar för ytterligare en uppsättning händelser. Ingenstans är det så vanligt som i ungdomslitteraturen och fantastiken. Gör det en gång till, och en gång till… Inte ens Arthur Conan Doyle eller Agatha Christie eller P G Wodehouse klarade det konststycket utan att börja bli ganska tjatiga mot slutet. George R R Martin tillförde utan tvekan fantasyn något i A Game of Thrones, men sen körde han samma sak i A Clash of Kings, och så vidare. Utvecklingen avstannar och skapar istället sina egna klichéer. Istället för att förnya flera gånger gör man det en gång. Det är som ett rollspel: detaljerade världsbyggen där berättelsen växer fram vartefter dina hjältar snubblar och haltar sig igenom den ena svårmotiverade faran efter den andra. Som i filmen Gravity. Det är en dramaturgi som är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Ganska mager om bena…

  1. Kourtney says:

    You post very interesting articles here. Your website deserves much
    bigger audience. It can go viral if you give it initial boost, i know very useful service that can help
    you, simply type in google: svetsern traffic tips

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s