Nämen! Sådär ska man ju göra! Det är ju så enkelt, så genialt, så snabbt och så lukrativt! Förakt för litteraturen som konstform? Äsch! Litteratur är inte konst, det är underhållning, och dessutom är språk inte viktigt, man måste kunna skriva lite hur man vill för annars är det inte demokratistiskt.

Vad bräker Bockafan om? Amazons senaste tilltag: sälja böcker översatta av Google-translate. Ett tecken i tiden så gott som något. Översättaren Anders Bodegård dundrar om förakt för både läsare och författare, men låt oss vara ärliga: i dessa tider av sms, tweets, Facebookande och bloggande (KRASCH! i glashuset) håller språket på att regrediera. En gång i tiden stavade man lite som man ville, och satte ihop meningar lite som det vart, och nu verkar vi vara på väg dit igen. Den individuella friheten innefattar ju även friheten att vara ett språkmiffo. ”Jag kan inte skriva, men det ska ni skita i!” Hm, läste om en svensk hiphopbrud som var dyslektiker och hade lagt sig till med försvarsmekanismen att det där med stavning var inte viktigt. Jag kan förstå hennes bevekelsegrunder, däremot kan jag inte förstå alla pundhuvuden som håller med, eller rent av tycker hon har en kol atetyd. För språket är viktigt, helt avgörande. Jag tänker påstå att många av världens konflikter beror på att folk inte kan kommunicera. Med andra ord: det dödas på grund av språkliga brister. Språket är viktigt! Att slarva och göra fel är en sak, men att avsiktligt skita i språket är ett tecken på arrogans och förakt. För en egenutgivare är det ännu viktigare, och ännu känsligare, för handen på hjärtat: många egenutgivna böcker ser för jävliga ut. Uppenbart skrivna av folk som inte har ens ett spår av språkkänsla, korrekturlästa och språkgranskade av ”kompisar” som är ännu sämre utrustade. Jag kan förstå att det finns en skepsis mot det egenutgivna. Och vad har man för glädje av att jobba med språket när läsarna inte verkar bry sig? När de köper drivor av undermåliga deckare på mellanstadiespråk? När folk på skrivarsajten Kapitel1 på fullaste allvar sitter och dissar Nobelpristagare för att de är ”tråkiga”. Skrivande människor! Som inte gillar författare som visar sig på styva linan och skriver komplicerade meningar. Som lyckas inbilla sig att dramaturgisk skicklighet bara handlar om hur lättläst boken är, hur underhållen läsaren blir.

Jag blir förbannad! Jag och fröken P har pluggat och jobbat med språk och text och korrektur i närmare trettio år tillsammans. Vi la ner obeskrivliga mängder av timmar på att få texten i Broder själ, syster flamma att bli bra: diskussioner, omskrivningar, redigeringar, korrektur, manuscoach och betaläsare, och mer korrektur, och mer och mer och mer. Och så säljer världens största bokhandel böcker som översatts av en jävla databurk! Som om litteratur är en vanlig jävla slitochslängprodukt!

Jag har sagt det förr och jag tänker tjata om det tills det fastnat i folks bänga hjärnor: litteratur är konst! Först och främst: konst. Inte underhållning. En roman ska inte i första hand jämföras med Melodifestivalen, den ska jämföras med Mona Lisa! Litteraturens uttryck är språket och det är stor skam att det behandlas som något kortsiktigt, vars värde ligger i hur mycket pengar det kan generera här och nu.