Vilse i pannkakan, eller: Pumpa upp och ner i vertikalen!

Varför älskar så många Tolkiens berättelser? De är så detaljerade, man tror verkligen på den världen, är ett par typiska svar. Men de är också giltiga för många moderna fantasyepos som inte har i närheten av samma genomslag som Tolkien.

Jag tror det handlar om skillnad i detaljernas kvalitet, mellan det jag kallar ”vertikal” detaljrikedom, och ”horisontell”. De horisontella detaljerna syftar till att skapa illusionen av verklighet: teologiska och magiska system, en väl uppspaltad historia med legender och hjältar. Kort sagt: en väv av referenspunkter. Om du pekar på en punkt i berättelsen/världen, ska den punkten referera till en annan punkt någonstans i världsbygget – tänk: mind map. De vertikala detaljerna handlar om hur berättelserna blev till.

Det som gör Tolkiens värld unik är att den arbetades fram under så lång tid. Den tog sin start i alvspråken quenya och sindar, gick vidare med legender om de folk som talade dessa språk, vilket resulterade i en geografi. Kärleken till språken ledde till berättelser. Inte förrän mycket sent i denna decennielånga process – sist, om man så vill – skrevs den berättelse som är mest känd: The Lord of the Rings. Det vanliga, inbillar jag mig, är att idén till huvudberättelsen kommer först, sedan inleds världsbygget, särskilt när det utförs av en etablerad författare som vet hur slipstenen ska dras. Tolkien gick på sätt och vis baklänges (även om det lika gärna kan vara vi, moderna fantasyförfattare, som går åt det från fel håll). Dessutom gjorde han det utan några färdiga publiceringsplaner och marknadsföringsstrategier.

Den långa processen medförde att berättelserna förändrades. Det gör ju all litteratur, invänder du nu. Ja, men i Tolkiens ögon var det de bakomliggande legenderna (som senare blev The Silmarillion) som var centralverket; hur många författare polerar sitt förarbete lika mycket som de polerar slutprodukten? Ett tydligt exempel är berättelsen om Túrin Turumbar, mannen som gifte sig med sin syster och dräpte draken Glaurung innan han tog sitt eget liv (en berättelse som inspirerades av Kullervo i det finska nationaleposet Kalevala). Túrin nämns två gånger i The Lord of the Rings och läsaren får aldrig veta mer än att han var en stor hjälte och alvernas vän. I en modern roman hade berättelsen om striden mot draken och självmordet och det fördömda äktenskapet funnits i bakgrunden. Namnet Túrin hade refererat till den legenden, därmed punkt, det är inte ens säkert att det hade funnits en färdig berättelse. Hos Tolkien föreligger berättelsen i minst fem versioner: från ett versepos till den ”slutliga” versionen i den relativt nyligen utgivna The Children of Húrin (2007). Ett par av dessa versioner är dessutom oavslutade. När Túrin nämns i The Lord of the Rings refererar namnet alltså inte bara till en punkt i ett horisontellt världsbygge, utan ner i en brunn av olika varianter. Precis så fungerar legender och myter i vår värld: de föreligger i otaliga versioner eftersom de har berättats genom århundraden av tusentals människor i skiftande miljöer. Tolkiens olika versioner av berättelsen skiljer sig åt, till exempel heter den i The Book of Lost Tales Part II: ”Of Turumbar and Foalokë”, där den senare helt enkelt är Glaurung. Den förändring som i vår värld är ett resultat av många år och många berättare är visserligen hos Tolkien frukten av en enda människas arbete, om än över relativt lång tid, men processen finns där och därmed uppstår djupet. Men, och det är den kritiska punkten: detta är inte ett resultat av en medveten process, varken i verkligheten eller hos Tolkien. Han skrev inte olika versioner för att skapa ett djup, utan för att få till en version han var nöjd med. Den vertikala detaljrikedomen uppstår som en naturlig konsekvens av tidens gång.

Men, om man nu inte läser nåt annat än The Lord of the Rings? Tja, då missar man nåt (även om somliga hävdar att The Silmarillion är oläslig), men egentligen gör det ingenting, för djupet förmedlas oavsett om man förstår hur och varför. Legenderna och variationerna fanns där när Tolkien skrev om ringen, oavsett i vilken utsträckning läsaren känner till dem. Det funkar som research: ju mer du kan om ett ämne, desto naturligare kommer texten att flyta, desto mer äkta och relevant kommer den att upplevas av läsaren. Det är till stora delar en omedveten effekt, detaljerna gjuts in utan ansträngning. Och det blir rätt detaljer, rätt känsla.

För handen på hjärtat: Är Tolkiens värld egentligen så detaljerad? Den består av en centrallegend (ringen) och en sidolegend (silmarillerna) med ett antal små förgreningar. All handling utspelar sig i en liten del av den världen, (det moderna Europa), resten ligger dold under en dimma som bara lättar fläckvis (om de blå trollkarlarna, som kom från Aman tillsammans med Gandalf, Radagast och Saruman, sägs bara att de försvann i öster och jag tror inte att Tolkien visste vart de tog vägen, men Christopher Tolkien får gärna rätta mig om jag har fel). Folkslagen är få, kulturerna och länderna likaså. Om nazgûlerna får vi veta att de var människor och att några av dem antagligen var ”svarta numenoreaner”. En hette möjligen Khamûl, en annan kan väl kallas Angmar, efter riket där han var kung. I övrigt: inte mycket! En modern fantasyförfattare går, efter vad jag kan se, mycket mer noggrant tillväga.

Tolkiens detaljrikedom ligger inte i en snillrikt och komplett konstruerad värld, utan i alla de år och texter som den världen vilar på, med luckor och variationer och inkonsekvenser (och just luckans värde som fantasieggare kan inte överskattas!). Ingen kommer någonsin att kunna skapa något liknande, så länge hen inte är beredd att sitta ett halvt liv och fila på en uppsättning legender som sedan publiceras postumt. Det är vad som krävs, att påstå något annat är att lura sig själv. Ett sätt att komma runt problemet är naturligtvis att låta sin fantasy utspela sig i vår värld – nu, då eller sen – och därmed dra nytta av alla våra legendbrunnar, men hittar man på en egen värld räcker det inte med att strössla den med detaljer, det måste vara rätt sorts detaljer.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Vilse i pannkakan, eller: Pumpa upp och ner i vertikalen!

  1. Jag har för mig att det är Carpenter som i sin biografi lägger fram teorin att Tolkien aldrig lyckades skriva klart Silmarillion är för att han visste att legender och myter hela tiden ändrar sig (nya personer för dem vidare och lägger till saker et cetera) – den dagen han blev klar skulle det inte vara myter längre.

    När det gäller de blå trollkarlarna säger han explicit (tror det är i ett brev) att han inte vet vad som hände med dem, men han är rädd att de gick samma öde som Saruman till mötes.

    I övrigt – tänkvärt och välskrivet inlägg, jag ska botanisera vidare på din blogg!

    • cgripenvik says:

      Oooh, det var så länge sen jag läste Carpenter, men det låter fullt rimligt. Tolkien är ju dessutom en av de som skulle ta legendernas framväxt på så stort allvar att han lät sig hindras av det 🙂 Just det gör mig själv lite desperat när jag grubblar på min värld och mitt skrivande, idéerna växer hela tiden (självklart) och det gör båten allt tyngre att ro, samtidigt som det är oerhört inspirerande.

      De blå trollkarlarna är en sån där kul litterär olycka: de fyller ingen funktion alls, det hade räckt om Valar skickat bara Saruman och Gandalf över havet, men fem låter väl bättre än två, antar jag. Så va gör man med de där tre som man egentligen inte behöver?

      Tack för din kommentar, hoppas du gillar resten av bloggen. Den är stundtals rätt självupptagen och bitter, men det bjuder jag på 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s