Ibland är karmat inte instant men bra nära. Jag har ansökt om kulturstöd, mest för att det kan resultera i att Broder själ, syster flamma blir tillgänglig på nästan 300 bibliotek runtom i landet, och nu har jag skickat ett exemplar till var och en i ”juryn”, om man kan kalla dem det.
En rejäl bunt. Sista namnet på listan:
Ola Wikander, för den händelse bilden inte säger sina tusen ord. Mannen bakom Serafers drömmar, vars konstnärliga kvaliteter jag var marginellt skeptisk till i en recension för alldeles för få månader sen. Jag undrar om det här gör honom jävig. Skämt åsido: det visar hur liten den svenska litteraturdammen är, nästan singulärisk. Jag får helt enkelt utgå ifrån att Hr Fil. Dr. Wikander är precis så intellektuellt hederlig som jag tror att han är. Annars har jag ju alltid nåt att skylla på när jag får avslag. Men lite skakig är jag allt, vilket syns tydligt, jag menar oskarpt, på sista bilden för idag:
Bokbocken 
”marginellt skeptisk till”… jojo! 😉
Suck! Ja, jag vet, jag var nog lite väl hård. Men jag blev så besviken! I grund och botten har han en potentiellt intressant idé och så klantar han bort det. Och värst av allt är verkligen att förlaget inte tar det på större allvar. De hade hur lätt som helst kunnat inte bara rädda utan lyfta manuset. Istället låter de det driva iväg på det där sättet. Jag vet inte om du har läst boken, men för mig är den ett smärtsamt bevis på hur lite ”den litterära eliten” bryr sig om den mer spekulativa fiktionen. Sånt gör mig ledsen. Och rätt så arg.
Jo, jag har läst den. Läste den dock lite för fort och min recension blev inte bra. Pinsamt att erkänna, men så är det.
Tycker nog inte att du var för hård, du förklarar ju dina resonemang ordentligt. Och visst är det synd att förlaget inte lade lite krut på redigeringen. Både författare och läsare förlorar på slarvet.
Bland annat skrev jag:
”Trots stor dokumenterad språklig begåvning känns Wikanders berättelse ofta aningen stel och livlös. Allt är säkert grammatiskt korrekt in i minsta detalj, men någonting saknas.”
Just det om grammatiken är kanske beviset på allt för hastig läsning och rent slarv från recensentens sida. Usch.
Tja, med tanke på hur ”hastigt” redaktören måste ha jobbat tycker jag inte att du behöver skämmas så mycket. Det är som du säger: både författare och läsare förlorar, för att inte tala om genren.
Det slog mig en annan sak nu också. Jag gillade trots allt Wikanders världsbygge. Så där blir det ofta har jag märkt, att jag faller för stämningar och annat och inte ser (eller bryr mig om) alla logiska missar som andra, mer tekniska/logiska läsare upptäcker. Lustigt.
Nu har jag gjort min läxa och läst din recension! Kunde ju ha letat upp den direkt, kan man tycka. Du är onekligen mer positiv än jag, och jag tycker inte den var ett hafsverk. Själv blir jag alltid lite nervös när jag inte gillar en bok, det blir på nåt sätt ett ansvar att leverera en väl underbyggd sågning.
Vad gäller världsbygget håller jag med dig: det är där Wikanders potential ligger, men han slarvar bort den i berättandet. För min del brukar världsbygget vara det minst intressanta, jag har hellre en bra historia i en ganska ospecifik värld (som t.ex. LeGuins Övärld, som man egentligen inte får särskilt mycket information om) än tvärtom, så att säga. Jag upplever att ganska mycket modern fantasy (post-rollspelsfantasy) lider av problemet att författaren fokuserar för mycket på att konstruera en komplex och detaljerad värld, och glömmer bort vad det är han eller hon vill säga med sin berättelse. Resultatet tenderar att bli gigantiska serier där författaren helt enkelt bara staplar händelser på varandra för att komma vidare (ungefär som i ett rollspel), men där åtminstone jag har svårt att begripa vad det handlar om tematiskt. Robert Jordan är naturligtvis paradexemplet, men jag tycker även att George Martin verkar lida av liknande problem.