Det kan vara komplett omöjligt att välja bort rätt saker när man skriver. En sund röst utifrån som med en harkling tränger sig på och antyder att ”du, det här tillför faktiskt inget” borde på nåt sätt ingå i litteratörsdealen. Och man kan ju inbilla sig att redaktörer och sådana har betalt för just det, men det visar sig ofta vara precis tvärtom.

För inte så länge sedan kämpade jag mig igenom Toll the Hounds, volym åtta i Steven Eriksons ohemult uttänjda fantasykatarakt The Malazan Book of the Fallen. Det är, i vanlig ordning, en svullen historia, i linje med huvudkonceptet för modern episk fantasy; slutstriden, om man vill kalla den det – man kan också benämna den: ”den obligatoriska och smärtsamt förutsägbara ihoptvinningen av onödigt många trådar till ett oregelbundet nystan av kataklysmiska dimensioner” – tar drygt hundra sidor i anspråk av bokens 900. Och varför? Point-of-view.

Samma elände finns hos George R R Martin och Robert Jordan: för många perspektiv sväller allt till ohanterlighet, varpå de glada författarna börjar tala om att ”it’s a big story”. Noooooo. Det är en rätt liten och banal historia fast berättad ur femton olika synvinklar, och varje vinkel är till förvirring lik de andra. Tolkien hade kunnat berätta om Ringens krig på samma sätt och fått, just det, en jävla massa fler sidor, men ”storyn” (i betydelsen temat) hade varit lika ”big”.

Det är svårt att vraka. Särskilt om man får betalt per ord.

Note to self: keep it short and simple. Stay on target!