Suck! Ska han tjata om sina svåra namn nu igen?

Ja! Det ska han!

Denna fagra midsommardageneftermorgon vaknade jag nämligen i herrens hägn, det vill säga till någon form av kristen begivenhet på radio. Den eminente predikanten mässade sina vanliga litanior om frid på jorden och god mat åt alla. Men så  kom han in på Sagan om ringen! Han beskrev hur mörkret har flyttat fram sina positioner och hur den onde Sauruman söker efter ringen. Där! Precis där sitter det! För det är så där somliga reagerar på mina konstiga namn: de tappar sina återstående koncepter och fumlar bort sig i den verbala urskogen. I min allra första refusering, när jag var typ 21, skickade förlaget med lektörsutlåtandet och den arma människan hade skrivit att boken handlade om fem prinsar (eftersom kronprins ju inte är en prins) och så berättade han om hur prins Traftrav och de andra hankade sig fram i tillvaron. Att prinsen heter Traftravon slank tydligen mellan språksynapserna.

Det är precis så där det är: somliga kan inte ta till sig främmande ord utan att skruva till dem i sin hjärna. Sauron och Saruman, nej usch, det låter för likt, jag knådar ihop dem till ett: Sauruman, det gör nog ingenting för de är ju styggingar båda två.

Xenolexi kanske man kan kalla det, den totala oförmågan att hantera främmande språkliga figurer. Det är som om vissa människors hjärnor helt enkelt överhettas vid åsynen av en oväntad bokstavskombination och istället för att läsa en stavelse i taget och känna sig fram till ett åtminstone rimligt uttal, byter de ut det svåra till nåt lättare: ett namn istället för två; en stavelse kortare. För man vill ju inte matta ut den grå massan med onödigt arbete.

Undra på att det ges ut så lite fantasy i det här landet.