Den polske författaren Andrzej Sapkowski har gjort sig känd i fantasykretsar för sin karaktär Geralt från Rivia, en häxkarl som reser runt och jagar monster. Böckerna om häxkarlen har resulterat i både film och tv-serie i hemlandet Polen, men framför allt i dataspelet The Witcher – som jag aldrig har spelat.

Den sista önskningen är den första boken av serien som ges ut i Sverige. Den förefaller vara den tredje i ordningen, men eftersom den till stor del består av berättelser från den första polska volymen är det säkert i sin ordning.

Det är både underhållande och häftig läsning. Mitt första intryck var att det rörde sig om en pikareskroman med ramhistoria, ungefär som gamla tiders Kalle Ankas Pocket. Några av Geralts viktigaste äventyr skildras, inte nödvändigtvis i kronologisk ordning, medan han själv tar igen sig på ett kloster efter de skador han fick i det första äventyret. Marginellt komplicerat, men just därför så intressant. Jag förstår nu att det egentligen är en novellsamling och att Sapkowski har skrivit ramberättelsen i efterhand för att få alla novellerna att passa ihop. Det gör att det inte är lika spännande rent formmässigt, men det är fortfarande snyggt gjort och väl värt att läsa. Jag kommer definitivt att ge mig i kast med nästa bok i serien.

Just detta, att Sapkowski nöjer sig med korta historier, och romaner som står för sig själva, istället för en evighetsserie är också uppfriskande. Alla novellerna är inte lika bra, en är till och med långtråkig, men det finns en berättarglädje som jag inte har sett på länge. Det känns som att Sapkowski drar skrönor, mustiga och ibland utan någon vettig slutkläm, men likafullt fantasifulla och, oftast, lagom långa. Han gottar sig i äldre sagogods och östeuropeiska myter – jag får vid flera tillfällen bilder från barndomens tjeckiska dockfilmssagor i huvudet. Åtskilligt känns igen på ett roligt sätt: en hämndlysten prinsessa har drivits från sitt hem av sin onda styvmor som anlitat en jägare som ska mörda henne; jägaren släpper henne istället fri (efter att ha våldtagit henne) och hon får en fristad hos sju gnomer som jobbar i en gruva. Jodå, ni hör vad det är för saga som parodieras. Det är överhuvudtaget en bok som är full av små antydningar och hela tiden har glimten i ögat. När jag läser den känns den både fräsch och fascinerande, och med tanke på att den kom ut på 1980-talet…

Vissa ojämnheter finns som sagt, både i berättelserna och i stilistiken, men jag kan ju inte polska så det är omöjligt för mig att avgöra vad som är översättarens fel. En viss fascination för detaljerade strider tynger också läsningen, men det är småsaker. Det här är en författare som definitivt förtjänar en plats i min bokhylla.