Drottninggatans Bok&Bild säger nej till att sälja min bok på kommission. Motivering (efter en slarvig genombläddring av boken): Vi säljer i princip inte fantasy.

Som argument betraktat är det naturligtvis uselt, eftersom det innebär att man medvetet väljer bort utan att veta vad man väljer bort. Hets mot litteraturtyp! Borde det inte finnas en lag? Därmed säger nejet ingenting: de vet inte vad de hade i sin hand, om det var bra eller dåligt, roligt eller tråkigt, nyskapande eller konventionellt. Å andra sidan sa de att de inte tog emot kommissionsböcker annat än i undantagsfall, så jag kanske inte ska va så hård mot dem. Bokmånglarna lever i en allt trängre och hårdare värld. De ska ha en eloge som fortfarande kämpar.

Vad det däremot säger något om är fantasyn (det där med genre, för de vill ju fortfarande veta vad det är för genre). Fantasy tas inte på allvar. Fantasy kan avfärdas utan att man känner det där magsuget som säger: Whoops! Nu gick kanske en jättebra bok dig förbi. Naturligtvis ligger problemet delvis hos handeln och kritiken, men det vore barnsligt att skylla bara på ena delen av sammanhanget. För till stor del har fantasyn egna problem. Jag har talat om det förr, och öppnar för en ny diskussion genom att identifiera tre saker som man nog bör göra sig av med om man vill bli tagen på allvar på allvar.

1. Serierna: tio romaner om samma tomtar säger ytterst sällan mer än en. Det händer, men det är ovanligt. Visst är det roligt att läsa mer om folk man gillar, om platser som fascinerar, men vad tillför det rent litterärt? Nada! Lägg av med att skriva om Sagan om isfolket!

2. Monomyten. Hjältesagan. Bildningsromanen. Kalla det vad ni vill – det är uttjatat! För att det ska bli relevant måste man göra nåt radikalt med det, som James Joyce i Ulysses, som kan läsas som en monomyt. Lars Ulrich i Metallica sa i en intervju (jag citerat fritt ur minnet): ”We thought: if we can’t better the cliches, let’s not touch them at all.” Pröva den filosofin en sväng. Men då kanske det inte blir nån fantasy kvar! utbrister vän av rådande ordning. Kanske inte, men om fantasyn inte kan överleva en sån sak förtjänar den inte att överleva. Jag vet att monomyten har en till synes evig popularitet, men se vart det har lett oss? Vi tas inte på allvar! Hallå! Vakna! (Och betänk att uttrycket ”monomyt”, enligt wikipedia, härstammar från James Joyces Finnegans Wake.)

3. Konventionerna. Ja, jag tjatar om det. Nästan all fantasy ser likadan ut idag (delvis på grund av monomyten, men också för att den där hjälteresan numera genomförs enligt ett formulär från valfritt statligt verk). Det är som att läsa deckare. Eller Harlequinromaner. Man vet precis vad man får och hur det kommer att se ut. Så tänker jag när jag ska äta, för mat har aldrig intresserat mig, men nu är det för böveln konst vi talar om! Revoltera! Skit i vad som säljer, eller vad din idol gjorde! Gör det på fel sätt! På ditt sätt! På vilket sätt som helst, bara inte på det gamla vanliga sättet!

Hm! Det känns bra när hjärnan kommer igång. Synd bara att den måste bli lite sur för att det ska ta fart. Därför, kära läsare, nästa gång ni går förbi Drottninggatans Bok&Bild: stick in huvudet och fråga om de har Broder själ, syster flamma. Bara för att jävlas lite.