Game of Thrones: Andra ronden

Aaaaah! En delikat dessert med lång, lite nötig eftersmak. Jag menar, vem kan klaga när King Fucking Joffrey stryker med? Särskilt eftersom det också sätter punkt för den mest utdragna bröllopsfest som någonsin har genomlidits av både gäster och tittare. Okej, bröllopsfesten i Melancholia är längre, men den är också väsentligt mer intressant. Joffrey gör inte längre intryck av att vara sadist, eller ens lite sinnesrubbad, han verkar helt enkelt mentalt efterbliven. Hela bröllopsfesten präglas av konsten att vara ohövlig, ett beteende som jag betvivlar skulle fungera vid ett riktigt hov. Diplomati, tror jag det kallas, konsten att säga A men mena icke-A, att få fram sin ärliga mening samtidigt som man låter fantastiskt trevlig. På Joffreys och Margaerys fest ägnar sig den högsta adeln åt tjuvnyp och otaktiska förolämpningar som garanterar framtida fiendskap. Subtiliteten är noll, giftigheterna håller samma nivå som i Desperate Housewives. Detsamma gäller naturligtvis tramsputten Joffrey själv, vars utvecklingsstörda beteende borde få vem som helst att inse att ”det här riket kommer inte att hålla ihop mer än en timme om det utsätts för ett angrepp och folk får ett alternativ till den lilla blonda apekatten på tronen”. Jag kan gå med på att Joffrey och Cersei är halvgalna, men Tywin borde sätta stopp för det, för även om han naturligtvis tjänar på att kunna styra bakom den galne kungen finns det gränser för vad som fungerar. En makalös uppvisning i hur saker och ting rimligtvis inte går till, med andra ord. Att förolämpa eller kränka någon handlar om både styrka och svaghet: man är stark på ett område för att man kan göra det, svag på ett annat för att man känner att man behöver göra det.

 

Så långt avslutningen, låt oss börja om från början, som Sven-Ingvars så vist diktade (Gudar, vad skulle jag inte ge för en samlingsutgåva med Sven-Ingvars i detta nu!) Vi startar med ett par uppvisningar i effektsökande ultrasadism: det jagas flickor med pil och båge, det bränns människor på bål. Varför då? Är det någon som inte fattat att Ramsay Snow är sadist? Eller att Melisandre är en religiös fanatiker? Nej, det måste gnos in i nyllet på oss en gång till, annars kanske vi glömmer det, eller, gud förbjude, så kommer serien någonstans.

 

Ser Jaime Lannister, en hand fattigare och plötsligt väsentligt mer intressant, rentav ödmjuk i sin sårbarhet, ska lära sig fäktas med vänster hand. Att han borde kunna det redan spelar ingen roll. Jag betvivlar oerhört starkt att en man av hans kaliber inte inser vådan i att bara kunna föra vapen med ena handen, särskilt i en tid när anfallet kan komma från vilket håll som helst och krigarens yrke kräver både styrka och närstridskompetens, men vad vet jag. Däremot vet jag att man inte tränar med skarpslipade svärd, av två skäl: man kan skada sig och man kan skada svärdet. Eggen är inte gjord av stål! (Humor! Jag vet, den är gjord av stål, men det är det andra svärdets egg också, så det hjälper inte! Asgarv!) Det vanligaste sättet att träna, om jag har förstått rätt, och jag tar gärna emot utbildning i detta ämne om jag har fel, var med träsvärd som var tyngre än de svärd som sedan användes i strid. Anledning: liten skaderisk, och kroppen orkar hålla igång längre när det är på riktigt. Den som vill lära sig lyfta hundra kilo med lätthet gör bäst i att träna med hundratjugo, enkelt uttryckt. (I iaido tränar man med stålvapen, på hög nivå med skarpslipade såna, men man tränar som jag förstår det tekniker och rörelser, man sparrar inte mot varandra.) Att ser Jaime i klassisk machostil informerar oss om att han inte tränat med ”sparring sword” sen han var nio gör honom inte tuffare om nu nån trodde det.

 

Avslutningsvis: hur vanligt var det med sadism in ye olden days, egentligen? Fanns det verkligen inga kungar och ädlingar som var normala människor, som gjorde sitt bästa? Jo, visst gjorde det det, och det gör det i Game of Thrones också, men de tillåts inte längre spela framträdande roller. I The Tudors finns en scen där sir Thomas More bevittnar hur en kättare bränns på bål. Där finns inte ett spår av sadism, och just det gör scenen så mycket starkare: More gör sitt bästa, inte för att han vill ha makt eller för att han njuter av det, utan för att han tror att det är rätt. Det som gjorde första säsongen av Game of Thrones bra var just att det fanns goda människor i centrala roller, alltså förekomsten av konflikter mellan olikheter, inte mellan likheter. Människor som orsakade lidande i sina försök att göra rätt. Nu är det bara dumhet och brutalitet som gäller, alla är likadana, hela anrättningen smakar surt. Resultatet blir ett hov som aldrig har funnits eller ens skulle kunna ha funnits. Jag betvivlar att det gick till såhär ens hos Sauron i Barad-Dûr. (Men Hitler! skriker nån. Hos Hitler i bunkern gick det till så! Ja, svarar jag, i slutet gick det till så hos Hitler (vi har alla sett Der Untergang), när han var mentalt nedbruten av droger och stress, och Tyskland föll i spillror runt honom. Men, och det är den springande punkten, Tyskland hade inte fungerande diplomatiska relationer med särskilt många länder vid det laget, och hade de haft det är jag övertygad om att diplomaterna vetat att föra sig.)

 

Betyg på avsnittet: 2. Snyggheten och så vidare kan inte hålla det här skeppet flytande i nästan en timme, det bara är så. Dialogerna är tänkta att vara giftiga och roliga, men är bara skrattretande. Jag mår nästan lite illa av indignation. Bröllopsfesten är så vansinnigt utdragen att jag passar på att slösurfa lite medan den pågår. Ingenting av värde förmedlas förrän Joffrey dör. Visst är det lite roligt när Joffrey ska döpa sitt svärd och nån föreslår ”Stormbringer”, men det är referenshumor och den är värdelös eftersom den bara fungerar om man känner till referensen; det blir internt. Jag vet att jag har efterlyst längre scener och ett lägre händelsetempo, men det förutsätter att det dramaturgiska tempot tvärtom höjs, alltså att berättelsen förs framåt mot sin upplösning. Återigen: detta är bara ett staplande av händelser på varandra! Vi kommer ingenstans! Vad fan handlar det här om, egentligen?

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s